Jag satt för några veckor sedan och kollade på TV3 när Hasse Aro i programmet "Efterlyst" delade ut ”Årets civilkuragepris”. De nominerade personerna ska respekteras och hedras för sitt mod, men jag funderade på om det i dagens Sverige är så lyckat att stimulera privatpersoner att ingripa mot våldsverkare. 

För tjugo år sedan hände det att jag, och många med mig, ingrep mot sådant som främst ungdomar gjorde, som att mobba någon kamrat, sitta med skitiga skor på sätena i bussen eller i övrigt uppträdda allmänt stökigt. Det är inget man bör göra eller ens vågar göra i dag. Ungarna får härja fritt, för om man så bara tittar på dem så kan man råka illa ut. Vi har ju nu i färskt minne hur det gick för pappan i Skärholmen. Eftersom heller inga andra yrkesgrupper som har med det uppväxande släktet att göra vågar markera var gränserna går, så återstår endast att uppmärksamma föräldraansvaret. 

När jag själv växte upp på 40- och 50-talet agerade hela vuxenvärlden med att markera gränser. Vem som helst kunde ryta ifrån utan att ungarnas föräldrar eller släktingar kom och skyddade dem från att ta emot bannorna. 

I dag verkar föräldraansvaret stanna vid att till varje pris skydda barnet från att tillrättavisas det minsta. Gör vi en jämförelse med djurvärlden så kan man se hur föräldrarna tar ungarna i nackskinnet om de faller utanför ramarna. Ungar till större djur blir därför helt ostyriga eller till och med mycket farliga om de av någon anledning blir föräldralösa och inte får inskolning i att vara vuxen. 

Det är vad vi ser i dag när lättkränkta ungdomar ger sig på vuxna människor som enbart vill deras eget bästa. Ska man råda bot på detta måste man på alla sätt avkräva ett föräldraansvar och märk väl att det inte kostar pengar. Att avkräva samhället ännu mer miljardbelopp med motivering om socioekonomiska problem är bullshit, det är föräldra- och vuxenansvaret som brister och inget annat och det kostar inte pengar utan enbart omtanke om avkomman.