I Corren 3 maj kritiserar Mona Olsson (V) Christian Dahlgrens ledare om privata sjukvårdsförsäkringar. Hennes lösning på av Dahlgren beskrivna problem är, att ”svensk primärvård behöver byggas ut och förstärkas, inte minst vad avser tillgänglighet och resurser”. Däri är hon, jag – och förmodligen Christian Dahlgren – överens! Haken är, att detta varit ett mantra inom svensk sjukvårdspolitik i mer än fyra decennier, men problemet har ändå inte lösts.
Redan under mitt första läkarvikariat i Motala 1976–77 var det lätt att konstatera, att majoriteten av de patienter, som satt i akutmottagningens väntrum, inte hörde hemma där utan i stället borde ha fått tid hos en primärvårdsläkare – men sådana var det ont om redan då. Därefter har hekatomber av politiska program, avsedda att lösa problemet, producerats, men resultatet är hittills magert.
Bildtregeringens husläkarreform kunde ha blivit något, om den fått tid att mogna, men den revs upp av den efterföljande socialdemokratiska regeringen - som kort därefter presenterade en egen variant!
Sett i ett nord-/västeuropeiskt perspektiv är problemet med bristande resurser och tillgänglighet inom primärvården en relativt isolerad, politiskt skapad svensk företeelse. För att lösa problemet, behöver man bara studera omvärlden och planka det bästa man kan hitta. Skapas bra incitament för yrkesfolk att söka sig till – och stanna i – primärvården, kommer problemet att försvinna av sig själv. Uteblir incitamenten, består problemet.
Bror Gårdelöf
anestesiöverläkare
Linköping