Svar på ”Ingen ställer frågan: Vad har du varit med om?" (1/4):
Du ger nog själv ett av de förmodligen många svaren på den frågan. Du skriver att när kriget i Ukraina startade rörde det upp mycket känslor, minnen och gamla trauman. Jag har många gånger frågat varifrån någon kommer, men aldrig vad någon varit med om. Svaret kan bli så svårt att jag inte kan hantera det eller så svårt för den tilltalade att denne inte kan hantera det.
Jag var ett nyfiket barn då på 1940-talet och blev ofta tillrättavisad för det. Det lärde mig att inte ställa så många frågor, men jag är fortfarande nyfiken. Jag var säkert inte ensam om den erfarenheten. Kanske en orsak till att de frågor du önskade dig uteblev. Din insändare har fått många händelser att spelas upp alltifrån mitt första möte med människor som talade ett helt annorlunda språk än jag. Det var 1945 när det satt ett par estniska barn i klassen, en B-skola på landet. Lärare och kamrater fick hantera situationen efter bästa förmåga.
Det har blivit många möten under årens lopp med människor från andra länder till de som jag i dag träffar som volontär på ett språkkafé. Där frågar vi ofta om varifrån de kommer och lite om deras bakgrund. Det gör vi helt enkelt för att vi ska få en bild av var vi ska lägga nivån på samtalet och kanske finna några likheter i våra erfarenheter.
Upplevelsen att komma ny i klassen delar du med många även svenska barn, det var säkert inte helt enkelt att komma från norra Norrlands inland till en tätort långt söderut som en av mina forna elever gjorde. Jag förstår att det var svårt att inte känna sig välkommen, men det behöver inte vara så. Många av oss är blyga och lite reserverade, det tar lite tid för oss att acceptera ett annorlunda sätt att vara och som sagt, man skulle inte vara nyfiken.
Nu återvänder jag till Ukraina. Ja, jag är glad över att vi tar emot dem på det sätt vi gör. Det spelar nog, som du antyder en roll att de är våra europeiska grannar, men jag vill också hoppas att vi lärt oss av vad vi gjort fel under årens lopp alltifrån baltutlämningen. Jag är rädd för att mycket av vårt handlande bottnar i bristande insikt om att allt hänger ihop i tid och rum. Människor har färdats över stora områden under årtusenden och bytt varor och färgat varandras kulturer, ibland fredligt, ibland med våld.
Jag har alldeles nyss läst Abdulrazak Gurnahs, Den sista gåvan. Det är minst sagt omtumlande läsning och då är jag tillbaka till de estniska vänner jag fick. När de var ganska nykomna berättade de hur flykten hade gått till, men väldigt sakligt. Det har tagit en stor del av ett vuxet liv för dem att börja berätta detaljer och lägga in vad de kände och tänkte under flykten, tiden före och efter den och även se på dramat med en viss galghumor.