Jag närmar mig min gamla hemstad. Slätten, flygplanet med nosen uppåt, skorstenarna vid Tekniska verken, Roxen där borta, domkyrkan där uppe … eller vänta … den siluetten håller visst på att förändras. Jag tar en nostalgipromenad genom staden. Varenda gata och varje torg kan jag. Blomsteraffären har visst flyttat eller kanske stängt, så jag köper gula tulpaner på torget i stället. Blommorna är till pappa.
Jag träffar en gammal skolkompis, som också är hemma för att hälsa på i föräldrahemmet. Han är en av de bästa gitarrister jag känner. Han är också en före detta rektor som numer utbildar rektorer i vårt land. Vi pratar om vad dåliga beslut av skolledare kan innebära. ”Musik” är ett bra ord tycker vi båda. ”Konsekvensanalys” är ett ord som vissa verkar ha missat, tycker vi också. Både han och jag gick ut grundskolan innan det fanns några friskolor, skolval, fotbollsprofiler eller musikklasser. Både han och jag firade lucia och skolavslutningar i vår sporthall. Där sjöngs det för fullt, bland de som vågade. Och musseläraren dirigerade skolkören med tärnljus i mörkret, för att så många som möjligt skulle sjunga samma sak och samtidigt. Den musseläraren var min pappa.
Han hade en groende vision och idé om att ge barnen möjlighet att sjunga och spela mer och tillsammans under sin skolgång. Att mötas genom musiken, över gränserna. Det fanns ju musikklasser på andra håll i landet. Varför inte i Linköping? Det är fyrtio år sen som planerna, skisserna, diskussionerna och mötena startade. Och till slut blev idén verklighet, tack vare många passionerade och engagerade kollegor, föräldrar, eldsjälar och ledare.
Det har flutit mycket vatten under broarna sedan dess. Samhället, människor, ekonomier, politiska färger, skolledare och strukturer förändras, byts ut och kommer och går. Toppar och dalar. Eldsjälar och stolpskott. Men ett vet vi – barn finns det alltid.
Och barn har olika behov och intressen, som de ska kunna få möjlighet att utveckla och dela med andra. Musikklasserna är ett exempel på hur barn tack vare musiken och sången växer som människor och gör det tillsammans. Är man tillsammans så vågar man. Vågar man så växer man.
Ledarna, de som inte är barn längre, har som ansvar att skapa förutsättningarna och förvalta dem. Skapa mötesplatser, bra arbetsklimat, sprida budskapet, jobba för mångfalden och se till att så många som möjligt får möjlighet att hitta musiken tillsammans. Gör det! Och gör det på rätt sätt! Barn är blommor. Driv dem varsamt.
Nu tar jag mina gula tulpaner och åker ut till pappa. För att sjunga en stund som jag brukar. Det är tio år sedan som några av hans gamla musikklasselever var med oss i kyrkan och sjöng Georg Riedels och Barbro Lindgrens sång ”Vi är blommor”, så att taket lyfte.
Tack alla ungar! Tack alla engagerade föräldrar, kollegor, eldsjälar och de ledare som förstår hur blommor växer. De som hör hur enskilda toner tillsammans blir sånger. Lyssna till dom. Dom är starka.