Linköping: Mordet på Ostlänksexpressen

På sin väg mot Linköping rusar ett Ostlänkentåg fram på de fina höghastighetsspåren med lokförare Janne vid spakarna.

Året är 2030. Ostlänken har efter den försenade starten börjat komma i fas nu, skriver en lokförare i en framtidsvision.

Året är 2030. Ostlänken har efter den försenade starten börjat komma i fas nu, skriver en lokförare i en framtidsvision.

Foto: Norrköpings kommun

Insändare2021-10-29 10:00
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Han vinkar bye-bye till trafiken på E4:an och snart passerar han över Linghemsvägen just vid gamla Rycklösa Motell. Farten är 300 km/h och Janne ser på sin vänstra sida Södra stambanan närma sig. Där är ganska tät trafik numera på grund av den betydligt ökade pendeltrafiken från Norrköpingshållet men även från Västervik och Vimmerby på den så kallade Stångådals-banan.

Vid trafikplats Beatelund går spåren ihop och försvinner omärkligt in i fyra hål i den säkerhetsklassade, 3 kilometer långa spikraka kulvertpassagen genom stadsdelen Tallboda. Det känns bra att slippa ha de tunga godstågen i den här miljön tänker Janne. De går säkrare ute vid motorvägen. Han minns att det var ett jäkla rabalder innan den här sträckan kom till stånd och man kan ju förstå de stackars villaägarnas oro innan det blev klart. Men det gick förvånansvärt smidigt, och snabbt gick det också. Trafikverkets ingenjörer och rallare hade varit nere vid Fehmarn Belt och studerat den 18 kilometer långa förbindelsen för tåg och motorfordon på Östersjöns botten med 20 meters vattendjup ovanför. Men i Tallboda är det bara bilarna som kör ovanför – på Norrköpingsvägen precis som förut.

Efter en halvminut ser Janne åter dagsljuset vid Mörtlösa och tågsetet glider tyst utmed ett gravfält från äldre järnåldern. Det helautomatiska retardationssystemet kopplas nu in och stadens stolta vattendrag, Stångån, passeras på mäktiga broar, historiskt nära den mark, där forntida kungar vadat över ån på sin Eriksgata, men på behörigt avstånd från den fina Nykvarnsparken, för att strax därpå mjukt och behagligt stanna in på Linköpings Central vid Steningeviadukten prick klockan 08.45. Nyligen har några pendeltåg från närregionen kommit in på stationen och det kryllar av folk för en stund.

Året är 2030. Ostlänken har efter den försenade starten börjat komma i fas nu och Janne tycker det flyter på bra. Han förbereder sig för att köra tillbaka till Stockholm men vet att om ytterligare ett antal år får han fortsätta resan mot Göteborg/Malmö på en helt ny stambana, vars färdigställande har högsta prioritet. På perrongen går Orvar, inköpare på FMV flygplanbyrå mot en förbeställd taxi, som ska ta honom till affärsmöte på Saab klockan nio. 

Han träffar Svenne, en gammal klasskamrat från Teknis som ska kontrollera självkörande fordon på VTI i Mjärdevi och hinner växla några ord. ”Jag är jäkligt nöjd med att politikerna här i stan inte lyckades placera stationen där mitt i smeten i innerstan öster om Stångån, där det råder absolut gångfart på gatorna”, säger Orvar ”för då hade jag behövt åka en timme tidigare från stan” och Svenne håller med och tillägger ”jag gillar de trevliga taxichaffisarna som fortsätter köra manuellt och väljer Yttre Motorring på ren svenska. Både du och jag är på plats i tid. Hej då!”. Janne sätter sig tillrätta på förarstolen men har ett par minuter före avgång så han lutar sig bakåt och sluter ögonen ...

Flop! Plötsligt vaknar Janne – hemma vid frukostbordet med DN uppslagen framför sig och läser rubriken: Ostlänken – färdigdatum senareläggs ännu en gång. I Linköping kan man inte bestämma sig för vilket av fem kvarvarande tunnelalternativ man ska välja. Då flyttar de bara fram slutdatum igen. Tjugohundrafemtiotvå – kan de´ va´ sant? Då är jag ju för fan pensionär, så trist att inte få köra Ostlänken en gång. Jag måtte ha drömt förut, de´ va´ så fint och så verklighetstroget liksom. Hur ska det här sluta?