Att det gått så långt så att man känner sig kränkt och hatad även av vanlig och saklig kritik av sina prestationer är en sak. Men jag inser att det givetvis måste vara värre än så med tanke på de dagliga rapporter vi tar del av.
Förslagen om att komma tillrätta med otyget haglar genom luften men i princip alla förslag riktar sig till att skolan eller ”någon annan” ska lösa problemet. Men det finns endast ett sätt och det kan vi inse om vi tar till oss ordspråket ”Fisken ruttnar alltid från huv’et”.
Det måste börja uppifrån, och så länge som våra högsta politiker, myndighetschefer och andra så kallade makthavare inte drar sig för att använda alla invektiv man känner till och kastar i ansiktet på sina motparter så kommer problemen att kvarstå. Att den mobbingkultur och användandet av överdrivet fula benämningar på varandra inom politikområdet på riksnivå spridit sig ända ner i sandlådan är givetvis fullt naturligt. Om de så kallade ”vuxna i rummet” kommer till insikt om hur deras beteende sprider sig ner i samhällskroppen och att man genast tar sitt ansvar och ”silar snacket” och uppför sig som välfungerande vuxna, och att man inser vilket ansvar man har för samhällsutvecklingen genom att framstå och föregå som föredömen, så kommer vi ganska snart att finna att samtalsklimatet snabbt blir bättre och luften lättare att andas.