Svar på "Nu ser vi frukten av 70-talets fria uppfostran" (21/12) och "När barnen med fri uppfostran själva blev föräldrar" (17/12):
Gasar, accelererar, rivstartar, tutar, dunkamusik, hörs flera kilometer före och efter passage. Helt okej verkar det, eftersom ingen vill ta ansvar.
Föräldrarna:
”Då får ni väl flytta.”
”Kan inget göra, då slår det tillbaka mot min son.”
”Det bör väl du veta att det inte går att manipulera avgasrör på bilar.”
”Går inte att släppa spärr på min sons A-traktor, var själv med när den köptes.”
”Alla i vårt område är emot er.”
”Polisen är trötta på att ni ringer dem.”
”Rätt att köra på allmän väg.”
”Min son och hans kompisar är så snälla, hjälper till hemma.”
Ungdomarna:
”Ni har trakasserat våra kompisar hela sommaren och ringt polisen.”
”Då har ni väl ett dåligt isolerat hus.”
”Min bil är nyligen besiktigad och godkänd (anm: hade lägligt pappren lätt tillgängligt i bilen).”
Föräldrarnas uttalanden är lika omogna som deras ungars. Efter kontakt med en förälder resulterade det i att A-traktorer defilerade förbi i sakta mak och gasade extra. Dessutom sprängde dessa ungdomar (anm: vi vet vilka det var) vår och grannarnas brevlådor förra jul-nyårshelgen, nu har vi belysning på hela nätterna. Ungdomar i ett litet samhälle känner varandra och tillhör samma bilgäng. Tro inte på att just din bilburna unge tar avstånd, ingen vill stå utanför, stort grupptryck.
Familjerna bor inte i vårt närområde och kan varken se eller höra det vi boende upplever. Det som är sanning verkar vara det de får från ungarna och utifrån det ”tror sig veta”. Beteendet bara fortsätter trots att många A-traktorerna är utbytta mot vanliga bilar, men dunkamusiken och bullret består. Min boendemiljö är för alltid förstörd, jag känner mig inte trygg längre.