Som anhörig till demenssjuk har jag flera gånger av Linköpings kommun fått förklarat för mig: Om en sjuk vägrar ta emot hemtjänst/boende har man inget att annat val än att låta den sjuke gå ned sig så pass mycket att man sedan kan omhänderta för plats på boende.
Min anhörig skulle dö av depression av att förlora sin fyrfota vän och bli tvångsinlåst på boende. Hen vägrar hemhjälp, bara jag är välkommen i hemmet. Trots att min anhörig är på god väg att svälta ihjäl så vägrar Linköpings kommun att en kortare tid anställa mig som assistent för att få min anhörige (som nu väger 36 kilo) att äta. Jag åker förtvivlat, så ofta jag kan, för att laga mat/peppa att äta, men som ensam anhörig med egen familj och med krav att söka arbete på heltid, är det svårt.
Hur är det möjligt att en modern kommun kan stå vid sidan då dess medborgare sakta svälter ihjäl utan att få den enda hjälp som fungerar? Varför utnyttjar Linköpings kommun förtvivlade anhöriga som efter bästa förmåga försöker ge omvårdnad och rädda sina anhöriga – är det en vedertagen policy som alla partier står bakom? Varför har kommunen som rutin att låta sina medborgare gå ned sig så illa, trots att det finns alternativ? Är det brist på perspektiv eller endast ”cashflow”-problematik?
Kan kommunen förklara sin tomma verktygslåda, frågorna ovan och hur man kan vara stolt efter utfört dagsverke, vore jag ytterst tacksam. Mediokra dimridåer och byråkratiska floskler som svar undanbedes.
"Förtvivlad anhörig"
Svar från Linköpings kommun:
För att säkerställa en god, jämlik och patientsäker vård och omsorg har äldrenämnden i Linköping beslutat att hemtjänst ska utföras av utbildad personal som finns i verksamheterna. Mot bakgrund av detta anställs inte anhöriga som personal för att utföra hemtjänstinsatser.
Personer i behov av kommunal vård och omsorg kan, precis som du beskriver, få stöd och hjälp från i första hand hemtjänst eller i form av särskilt boende. Det finns även andra typer av kommunala och regionala insatser som stöd för personer i liknande situationer. Eftersom allt stöd inom kommunal vård och omsorg är frivilligt, kan det ibland ställa stora krav på både information och motiverande samtal. Alla som finns i nätverket, både anhöriga och olika professioner, kan vara viktiga för att kunna få till rätt stöd och insatser. Socialtjänstlagen bygger på frivillighet och någon tvångsvård bedrivs inte inom ramen för lagstiftningen.
För fortsatt dialog är ni välkomna att höra av er till social- och omsorgsförvaltningen.
Lisa Nylund Kindefors, avdelningschef avdelning äldre, social- och omsorgsförvaltningen