”Säg inte att du också ska sluta?” 

Min före detta kollegas ord ekar fortfarande i mitt huvud. Jag hör sorgen och uppgivenheten. Frustrationen över att ännu en socialsekreterare flyr från sitt arbete inom social- och omsorgsförvaltningen i Linköpings kommun. Ett arbete som tidigare har varit värdefullt och utförts med stolthet, men som omöjligt kan genomföras i en organisation som vänt sina anställda ryggen till förmån för att tillfredsställa politiska poänger och i hopp om att spara pengar. 

Innan jag ska sluta får jag ha ett möte med HR. Jag får veta att mötet är särskilt prioriterat med anledning av den anmärkningsvärt höga personalomsättningen under år 2021 och 2022. I mötet får jag beskriva det orimliga med att jag efter två månader på en ny tjänst ska introducera nya medarbetare. Hur nyutexaminerade kollegor gråter efter att de inte tilldelas mentorer. Hur de erfarna säger upp sig och hur arbetsgrupperna tunnas ut, med vakanser som ekar tomma utan sökanden. Jag får beskriva hur det är allmänt känt hos socialsekreterare i länet att Linköping har låga löner och hög arbetsbelastning. Hur jag och mina kollegor går till nya jobb inom statliga myndigheter eller andra kommuner, inte av ren vilja, utan av självbevarelsedrift. 

Året innan jag tvingades att säga upp mig hade social- och omsorgsförvaltningen haft två omorganisationer. Härom veckan får jag veta att det är ännu en på gång. Som alltid drabbas jag av en känsla av hopplöshet, för jag vet vad det symboliserar. Det är ännu ett tecken på en läckande socialtjänst där man försöker täppa till hålen med en ny organisationsstruktur i stället för att göra det enda rätta. Det som jag och alla andra socialsekreterare har sagt under flera års tid: att satsa på stabilitet och fler socialsekreterare.

I min uppgivenhet vänder jag blicken mot kommunpolitiken. Jag undrar hur de arbetar med den akuta bristen på socialsekreterare. Fynden jag gör medför dessvärre inget annat än besvikelse. I anslutning till valet 2022 finns flera debattartiklar signerat bland annat Moderaterna och Linköpingslistan, men här finner jag bara strategier för hur kommunen ska minska kriminalitet och bidragsfusk, men framför allt genom att spara pengar på människor i behov av försörjningsstöd. Som så ofta är lösningen att attackera bidragstagare som inte arbetar, inte genom att stärka resurserna inom social- och omsorgsförvaltningen.

Det här är en vädjan till kommunens politiker. Snälla, uppmärksamma den massflykt som just nu sker från social- och omsorgsförvaltningen. Släpp fokus från att spara in på försörjningsstöd och debattera kriminalitet och bidragsfusk, om så bara för en sekund, för att i stället lyssna på vad socialsekreterarna behöver för att kunna utföra sina jobb och i förlängningen minska de sociala problemen. 

Vi socialsekreterare har kompetensen och vet att förebyggande arbete är det mest effektiva, både vad gäller social trygghet och för samhällsekonomin. Men det arbetet börjar med oss, och vi behöver rimliga arbetsvillkor nu, innan det är för sent. Vi älskar våra jobb men tvingas att lämna dem på grund av arbetsvillkoren och den omöjliga organisationsstruktur som verksamheten består av just nu. 

Som en kollega valde att uttrycka det: ”Socialtjänsten i Linköping är inte ett sjunkande skepp, det är en verksamhet i totalt fritt fall”.

”En före detta socialsekreterare”

Svar från Linköping kommun:

Jag är fullt medveten om att socialsekreterare har haft och har en oerhört tung arbetsbelastning. Orosanmälningarna ökar, fler utredningar behöver göras och klimatet från vårdnadshavare hårdnar. Jag, och mina kollegor i det politiska styret, tror på de politiska prioriteringar som vi har gjort med bland annat nära socialtjänst och fler insatser tidigare. Med hjälp av dessa tror och hoppas vi att pressen på enskilda socialsekreterare ska minska.

Från politiken har vi också avsatt extra medel i budgeten för 2022 för insatser som ska förbättra arbetssituationen. Exempelvis har mentorskap införts, konsulter tagits in och det ska det numer alltid finnas två handläggare per ärende.

För en tid sedan hade jag ett väldigt konstruktivt samtal med ett fackförbund som representerar en stor andel av våra medarbetare. Vi kom fram till att det finns många saker som är på rätt väg men att det också finns mycket kvar att göra. Och så är det, det finns väldigt många saker kvar att göra. För att förbättra arbetsmiljön behöver exempelvis följande saker förändras:

* Högre status på yrket. I dag har det blivit ”okej” att uttrycka sig på helt vidriga sätt om socialtjänsten. Det måste upphöra.

* Lönerna måste hänga med när kompetensen och komplexiteten på ärenden ökar.

* Ribban för vad vi tolererar i hur personer uttrycker sig till enskilda socialsekreterare måste sänkas. Vi får inte se det som vardag att socialsekreterare blir hotade.

* Vi behöver öka den juridiska kompetensen. Både med stöd för utredningar men också att vara på plats i rätten.

Jag skulle önska att lösningen var enkel och att det bara gick att säga att vi skulle anställa fler socialsekreterare, men så enkelt är det tyvärr inte. Det finns helt enkelt inte tillräckligt många socialsekreterare på arbetsmarknaden utan alla kommuner konkurrerar om de som finns. Därför behöver vi lyfta blicken och se flera och andra lösningar.

Till sist vill jag beklaga att vi inte lyckats skapa en arbetsplats som du velat stanna kvar på, jag kan dock lova dig att jag kommer fortsätta arbeta för att arbetet på och för socialtjänsten förbättras. Eftersom politiken inte är inblandad i specifika arbetsvillkor och omorganisationer så har jag valt att inte ta upp det.

Annika Krutzén (M), kommunalråd, ordförande i social- och omsorgsnämnden