Mitt stöd till inlägget "Personalbrist är inget ödesbestämt" (9/4).

Vi är många sjuksköterskor inom äldrevården som jobbar i motvind och blir dränerande på kraft. Vi känner ett starkt engagemang och vill så väl i vårt arbete med att göra varje dag till en bra och livsbejakande dag för våra vårdtagare inom både service- och särskilda boenden.

All personal runt varje enskild vårdtagare är av lika stor betydelse, vi är beroende av allas kompetens, kommunikationsförmåga, vilja, respektfullhet och människosyn för att säkra ett gott omhändertagande. 

I denna kedja av handlingar finns sedan alltför lång tid stora svagheter, så som låg kompetensnivå och för få händer, som gör att det inte finns utrymme att arbeta varken förebyggande, uppföljande eller utvecklande. 

Våra politiker lyser med sin frånvaro ute på arbetsplatserna. Tänk vilken källa till verklighetskunskap och återkoppling de går miste om som kan ligga till grund för de beslut som fattas.

Kraven till utförare av äldrevården måste bli tydligare och mera precisa och följas upp mera effektivt. Det gäller både kommunala och privata utförare. 

Jag älskar mitt jobb men känner mig allt oftare frustrerad och är osäker på om jag orkar upprätthålla den säkerhet och humanistiska omvårdnad som våra äldre medmänniskor har så stor rätt till.

Jag uppmanar var och en av er politiker att utmana er själva och stå upp för er grundläggande vilja och känsla av att snabbt vilja förbättra och, för framtiden planera, vår äldreomsorg. 

Snart nog är vi själva beroende av ett varmt, kunnigt och säkert omhändertagande.