Svar på nyhetsartikeln "Förslaget: Gymnasieskola i Linköping kan läggas ner" (4/9):

Min dotter har kämpat under hela sin skoltid. Hon har fått stöd från kuratorer, och jag som mamma har haft många samtal med rektorer, mentorer och andra vårdnadshavare. Hon fick inte vara med, och det spelade ingen roll att förskolan blev skola eller att klasserna ändrades – hon förblev utanför. Hennes saker fick inte vara ifred, och det blev en vardag av att ständigt vara beredd, ständigt förklara att hon duger som hon är. Det är inte henne det är fel på.

När det var dags att välja gymnasium stod S:t Lars som nummer ett. En liten skola med färre elever och mindre klasser. Där vände allt. Hon blev sedd för den hon är av både elever och lärare. Hon fick vänner, kunde lämna åren av kuratorssamtal bakom sig och blomma ut.

Jag andades ut. För första gången kände jag att hon kommer klara detta, hon kommer fixa gymnasiet. Hon fick kraft för både studier, projekt och aktiviteter.

S:t Lars är inte bara en skola. Den varma stämningen och respekten för alla är unik. Lärarna ser eleverna på ett enastående sätt. De år jag sett min dotter där har varit en lättnad.

Nu har mattan ryckts bort under hennes fötter. Ångesten är tillbaka med full kraft. Hon har behov av att få gå i en mindre skola med färre elever i klasserna. Men vart ska hon ta vägen när Folkungaskolan inte är ett alternativ?

Frågor till utbildningsförvaltningen: 

* När ni såg att söktrycket minskade, vad gjorde ni för att marknadsföra skolan? Hur mycket har ni satsat, utöver gymnasiemässan och öppet hus?

* Min dotter behöver gå i en skola där hon blir respekterad, med färre elever i klasserna. Var kan hon gå? Folkungaskolan är inget alternativ.

* För elever som har behov av att få gå i mindre klasser, vart tänker ni att de ska ta vägen? Samtal med kuratorer och sjukvård är också kostsamma, även om en mindre skola anses dyr.

Jag är trött på alla fina formuleringar om hur skolorna arbetar för elevernas välbefinnande och studiero. Efter tio år i olika skolor i Linköping är det bara S:t Lars som levt upp till dessa ord.

Tyvärr är min dotter inte ensam, det finns fler elever på S:t Lars med samma historier. Till lärarna på S:t Lars vill jag rikta ett stort tack, tack för allt ni gör. Ni är mer än bara lärare.

Jag kan inte tvinga min dotter till Folkungaskolan, det är inte en gymnasieexamen värd. Jag vill ha en levande dotter. 

Fotnot. Linköpings kommun har avböjt att kommentera insändaren.