En sak har jag märkt under tiden vi kämpat med äldsta sonens hemmasittande. Det är att ingen som inte varit med om att ha ett eller flera barn som inte tar sig till skolan, som kan förstå.
Det finns vänner och släkt som verkligen försöker förstå, men jag känner alltid att deras "goda råd" mer blir till pekpinnar: "Men hur mycket sitter han vid datorn då? Jag hade tagit bort datorn helt tills han gick till skolan", "Du måste vara hårdare/mildare/straffa/belöna", "Har du testat ...?" (Ja, vi har testat allt) "Jag förstår att det är jobbigt. Men mina barn får/får inte ..."
Sedan finns de som ska vara professionella. Som till exempel socionomer, psykologer, lärare, kuratorer med mera. De ska utreda, komma med olika förslag, ge tips på massa olika potentiella lösningar som allihop ska testas samtidigt som man ska vara konsekvent.
Man ska synas i sömmarna om hur familjesituation är, hur man är som förälder och, i alla fall jag, fick känslan av att vara misslyckad. För hur är den perfekta föräldern? Finns det ens en sådan?
Mitt i allt detta ska vi sköta hemmet, syskonen och vårt arbete, ha vänner vi ska hinna träffa och agera inom mallen för den svenska normalfamiljen. Det är inte bara jag som kraschat in i väggen då livet blivit för stressigt och svårt.
Jag förstår ju att nästan alla runt omkring oss vill väl, men för oss som redan provat allt känns det mera som hån än goda råd då vi får de enkla lösningarna presenterade för oss.
Nej, alla barn fungerar inte likadant. Och ja, vi har alla försökt tvinga vårt barn till skolan. Vi är ju inte dumma. Visst har fler än jag fått höra: "Jag hade burit ut ungen i bilen och kört hen till skolan". Som om det vore så lätt som många av de som inte varit i våra skor tror att det är.
Vi är inte dåliga föräldrar. Vi har inte dåliga barn. Det finns ingen enkel lösning. Det som fungerar för A, fungerar inte för B.
Min före detta hemmasittare är 16 år nu. Vi har, precis som ni, testat allt. Han sitter, som många andra, vid datorn väldigt mycket. Han har, precis som många andra hemmasittare, fått diagnoser: ADD, autism, grav dyslexi och språkstörning.
Jag har, precis som många andra föräldrar synats i sömmarna, ringt otaliga samtal, gråtit, skrikit, känns mig helt värdelös, tagit hjälp av soc, läst böcker, skrivit artiklar, varit på föreläsningar, förbjudit, inte förbjudit, stöttat, testat, rannsakat mig själv, varit hård, varit mild, och ... Ja, ni vet vad jag menar.
Hela förra året gick han till skolan. Det var många anpassningar och inga hela dagar, men han var där. Jag har inga tips eller goda råd mer än att fortsätta stötta ert barn, ge massor av kärlek, självkänsla och ha tålamod. En dag kan det vända.
Vi är fantastiska föräldrar åt våra fantastiska barn – vare sig hen tog sig till skolan i dag eller inte. Kom ihåg det. Livet är fyllt av upplevelser och äventyr. Livet är inte ett betyg.