"En mamma är så arg så att hon kokar, trots att det finns tio andra båtar att välja på. Jag försöker visa att hon inte ska skälla på mitt barn, men hon står för långt borta."
För sex år sedan födde jag en pojke på US i Linköping. Fyra år senare får vi besked om autism nivå 2. Det innebär att han behöver omfattande stöd livet ut. En stor sorg att livet inte blev som vi tänkt.
Två år har gått och vi anpassar vårt liv för att vår son ska må bra. Han har börjat skolan och fått en egen resurs. Vi får hjälp av habiliteringen med hur vi hanterar sonens utbrott och låsningar. På fritiden är vi hemma eller på platser som inte är fulla av intryck. Ibland har vi social träning. Det kan vara att vi besöker en matbutik, försöker leka med andra barn eller åker på utflykt. Nästan varje gång vi gör det förstörs upplevelsen av andra föräldrar som försöker uppfostra vårt barn.
I helgen var vi på Astrid Lindgrens värld. Det var några år sedan vi provade att besöka en sådan plats och det var både med förväntan och ångest vi reste. Väl där bryter sonen ihop – ”det är för läskigt med alla barn”. Vi hittar en lugn vrå att ladda om på, sedan upptäcker vi parken. Sonen är ledsen första timmarna men tinar upp när han hittar en båt han själv klarar av att köra. Stoltheten lyser i ögonen, han skrattar och är glad. Jag gråter lyckotårar och kan äntligen slappna av.
Sedan börjar det: andra föräldrar ska uppfostra honom. Sonen får panik när andra barn närmar sig och kastar sig nästan av båten. Han måste vara själv på den. Han gråter och skriker ”det är för läskigt” när någon närmar sig. Runt omkring står vuxna som pushar sina barn att hoppa på sonens båt, ”alla får vara med”, ”sluta bråka, mina barn vill också åka” och så vidare. En mamma är så arg så att hon kokar, trots att det finns tio andra båtar att välja på. Jag försöker visa att hon inte ska skälla på mitt barn, men hon står för långt borta. Det slutar med att vi får lyfta av honom från båten innan han hoppar ner i vattnet av panik, han bryter ihop och klarar inte av att prata med oss på en lång stund.
I dag besöker vi en möbelaffär. När jag provsitter en soffa klättrar sonen upp på ett bord. Jag säger ”stopp” och bär ner honom. Han får ångest, säger förlåt och jag tröstar. En anställd kommer fram och skäller tills sonen får panik, springer ut från butiken och sätter sig i bilen. Resten av dagen är förstörd. Sonen vågar inte gå in i en butik längre – ”det är för läskigt”.
Hur ska vi våga visa vår son världen när andra ständigt skäller? Utflykter som hade kunnat bli fina minnen blir till misslyckanden. Snälla – sluta uppfostra mitt autistiska barn. Vi klarar det själva, men behöver samhällets förståelse.