Uppföljning på "Min son skrek när jag sa att han måste byta skola" (28/3):
Minns ni den 11-åriga killen som går i en SU-grupp (särskild undervisningsgrupp) som i augusti tvingades att byta skola på grund av ett politiskt beslut. Ett beslut som inte bara drabbade min son utan även cirka 1 500 andra barn. Minns ni hur jag beskrev hans reaktion?
Det har nu gått 1,5 månad sedan min son började på sin nya skola. Den trygga 11-åringen, som älskade att gå till skolan och träffa sina kompisar är numera en otrygg kille som har börjat utveckla ångest och depression för att han tvingas gå till den skola där han hela tiden blir trakasserad på olika sätt.
Dagligen får min son höra hur andra barn viskar eller skrattar åt honom. Han har fått ta emot hot och kränkningar. Han kan inte gå själv mellan lektionerna eller på rasterna, en vuxen måste konstant vara med honom. Ska det behöva vara så här?
Ni valde att flytta på min son, att flytta en hel SU-grupp som var trygg i den skolmiljö som var innan – en liten skola med få barn – till en stor skola med många barn som dessutom är känd för sina problem med de äldre barnen. Bra beslut S+M, bra jobbat!
Jag kan inte skylla på skolorna, för de gör vad de kan för att alla ska känna sig trygga, utan jag skyller det här på er politiker! Vi har en nolltolerans mot all sorts mobbning och kränkningar på våra skolor i kommunen. Det är jag väl medveten om och jag som mamma kämpar dagligen med detta genom att kalla till olika möten tillsammans med skolans rektor och mentor. Rektor och olika mentorer pratar hela tiden med dessa barn, både i skolan och med deras föräldrar. Men vet ni, så länge inte dessa barn visar någon som helst respekt gentemot sina lärare eller rektorer, varför skulle de då lyssna nu?
Skolan har i sin tur handlingsplikt vilket innebär att skolan skyndsamt ska vidta åtgärder för att mobbningen/kränkningarna ska upphöra. Men ändå har det fortsatt flertalet gånger sedan vi påtalat detta. Om inte prata räcker, varför händer det inget mer?
Jag hoppas innerligt att dessa besparingar som skolnedläggningarna och förflyttningarna ger, som ni dessutom var tvungna att genomföra med kort varsel, används till något bra så att jag som mamma till en av de drabbade barnen en dag kommer kunna förklara för min son varför ni gjorde som ni gjorde, utan att skämmas.
Är styret nöjda med hur skolnedläggningarna blev?