Året var 1992, jag hade nyligen fyllt sex år. Jag och min bästa vän Sandra var i full färd med att plocka blommor till våra kransar vi skulle ha på våra huvud. Det blev mest maskrosor och smörblommor och ett och annat löv dock. Det var midsommar. På midsommar varje år samlades näst intill alla Skäggetorpsbor vid kolonilotterna för att fira. Där var det stor fest, alla hjälptes åt att resa stången, alla sjöng och dansade, alla kände alla, så mycket glädje och gemenskap på sån liten yta. Det var barn överallt och festen höll på långt in på småtimmarna. Det fanns inget hat, inga rädslor, ingen oro, inga klassindelningar. Skäggetorp i största allmänhet var en fridfull plats. Skäggetorp var inte ett ”dåligt” område att bo i.
Tyvärr ändrades den bilden sakta men säkert ju äldre jag blev. Sakta började Nygård växa fram som den dåliga delen av Skäggetorp. I Nygård har kommunen och migrationsverket valt att placera flyktingar och andra familjer av utländsk härkomst. Redan vid denna tid har forskning visat att sätta många landsmän i samma område minskar chansen till integration i samhället. Det finns ingen anledning att integrera och bli en del av samhället då man kan ha ett socialt liv ändå. Det per automatik leder till en klyfta mellan dem och svenskarna. Tyvärr såg inte kommunen detta som en start på något större.
I dagsläget kan jag inte komma på en person av mitt umgänge som bor kvar i Skäggetorp. Det har gått utför för Skäggetorp och det gick i en rasande fart. Polisen har satt Skäggetorp på en lista för ”särskilt utsatta områden”, inte på lista ”utsatta områden” eller ”riskområde”, utan den värsta listan. Under skärtorsdagen möts jag av på sociala medier att det är upplopp i Skäggetorp. Jag blev helt stum. Vad är det som händer i Linköping? Några högerextremister ska bränna en koran för att förtydliga att utlandsfödda inte hör hemma i detta land. Ungdomar till utlandsfödda väljer då att göra ett upplopp, men inte mot de som håller i manifestationen, utan mot polisen och privatpersoner. Alltså mot oskyldiga människor och deras skattepengar.
Manifestationen blev inte av, men de är nog nöjda ändå över resultatet. Skäggetorp spelade dem rakt i händerna, då de fick sin tes bevisad. Svenskar som folk tycker om att skylla saker på andra människor. Vem ska vi skylla på för denna nedåtgående spiral som sker i Skäggetorp nu, skottlossning, rån, upplopp. Är det föräldrarnas fel som inte har nån koll på sina barn? Är det samhällets fel som inte agerat tidigare? Är det regeringens fel som styr landet under för klena lagar?
Detta är enligt mig tyvärr bara en cirkel av misslyckanden. Dagens ungdomar är en generation av nonchalans, det räcker inte längre att toffla ungdomarna till undergivenhet. Som en förälder som inte längre kan kontrollera ditt barn, vänder du dig till socialtjänsten. Där tilldelas ungdomen insatser i hemmet. Det gör ingen nytta för ungdomen. Ännu mindre för föräldrarna om de inte kan språket. Poliser har alldeles för lite befogenheter för att kunna kontrollera och upprätthålla säkerhet för allmänheten. Men det är inte polisens fel, det är regeringens. Lagar och regler behöver ändras för att kunna funka i dagens samhälle.
Min sexåriga dotter frågade mig samtidigt som vi följer upploppen från hemmets lugna vrå, ”Varför skjuter inte polisen dem?”. Jag var tvungen att smaka på frågan och fundera på hur jag på ett pedagogiskt sätt skulle kunna besvara den frågan. Det som kom ur mig var ”Det får de inte, då kommer alla bli arga på dem”. Hon svarade mig ”När jag blir stor ska jag bli polis och chef, då ska jag bli arg på alla som blir arga på mina kompisar”. Det fick mig och tänka, min dotters framtidsplan är att växa upp och förändra synen på blåljuspersonal, ge dem den heder och makt de förtjänar och behöver för att skydda, hjälpa och ställa till rätta. Vad kan jag och resten av samhället göra för att hjälpa min dotter på traven? Vi måste välja sida. Detta kan inte fortsätta. Våga säg emot. Våga anmäl. Alla kan göra något för att vi ska få ett bättre samhälle, ett bättre Skäggetorp!