Lokalt självstyre av kulturen

På Kulturskolan i Linköping får barn idag möjligheten att utrycka sig i musik och dans, skriver insändaren.

På Kulturskolan i Linköping får barn idag möjligheten att utrycka sig i musik och dans, skriver insändaren.

Foto: Lotta Willsäter

Insändare2018-12-29 05:00
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

När moderaternas och kristdemokraternas budget klubbades i riksdagen utbröt en stark oro hos många kommuner. Är det kanske så att kulturskolans verksamhet är hotad? Denna budget drar ju in det statliga stödet till kulturskolan! Det märkliga är att det faktiskt inte borde finnas någon oro - iallafall inte i Linköping - om kommunen tar sitt ansvar gällande kulturfrågorna.

Den avgående kulturministern Alice Bah Kuhnke går via TT ut med att ”åderlåtningen är ett faktum”. Hon syftar på att kulturskolorna inte längre kommer att kunna söka några riktade medel till sina verksamheter. Det är - tack och lov - mest troligt att hon har fel när det gäller ”åderlåtningen”.

Den kulturskolereformen som Alice Bah Kuhnke själv bidrog till att jobba fram för tre år sedan innebar att kulturskolorna kunde söka pengar via ett kulturskolecentrum från Statens kulturråd. Det är nu denna byråkrati som försvinner och istället kommer kommunerna och regionerna att tillsammans få 5 miljarder kronor i ökade anslag. Denna förflyttning av de ekonomiska resurserna till kommunerna öppnar för ett lokalt självstyre som mycket väl kan vara till gagn för kulturskolorna.

I Linköping har vi redan nu ett projekt som Kulturskolan drivit under tre år och detta utan statliga medel. Det heter Kulturpuls och riktar sig till de prioriterade områden i vilka barnen mer sällan kommer i kontakt med Kulturskolan. Denna satsning kostar 1,2 miljoner kronor årligen och målgruppen är barn från förskolan till årskurs 2. Dessa barn får genom kulturskolans uppsökande verksamhet möjligheter att uttrycka sig i musik, dans, teater samt bild och form.

Det finns dock ett dilemma när det gäller kulturskapande aktiviteter. Det är att det är nästan omöjligt att i statistik lyfta fram vad kulturskapandet gör för gott hos oss människor. Skaparglädje och livsmening är dock uttryck som brukar återkomma i detta sammanhang samt att det utan tvivel är så att kulturutövande får människor att må bättre. Det är således sådant som bör uppmärksammas när det inte går att förlita sig på någon statistik.

Det är sålunda Linköpings kommun som har ansvaret att fördela medlen. Förhoppningsvis bidrar detta till att Kulturskolan både kan bibehålla sin verksamhet och möjliggöra att den utvecklas. Hur vore det om Kulturskolan i nästa steg riktade sig till de skolbarn som är över 8 år och bor i Linköpings prioriterade områden. I dessa områden är det säkert många av de lite äldre barnen som skulle må bra av att utveckla sina förmågor i kulturellt skapande.

Det finns givetvis många fler steg att ta innan så många som möjligt av Linköpings kommuns invånare blir kulturskapare. Budgeten som klubbades i riksdagen kan märkligt nog mycket väl vara den impuls som leder Linköpings kommun och Kulturskolan ett steg i rätt riktning.