Googlar man hur man stärker en stadskärna får man tydliga svar. Arkitektur som knyter ihop gata med innemiljö, skydd från väder, tillgänglighet på fler sätt än med bil, att bilar tas bort från större områden, högkvalitativa små butiker, skapa en gemenskap med de närboende och att fokusera på unga, pensionärer och barnfamiljer.
Innerstaden konkurrerar med Tornby. Vädret är Tornbys trumfkort under större delen av året. Flera förslag har torgförts kring att lägga glastak över delar av centrum. Det minsta kommunen kan göra är att utreda frågan. Innerstadsarkitekturen på gatuplan är en policyfråga för kommunen. Här saknas en förutsägbarhet från politiken.
Att stänga området runt torgen för biltrafik under delar av dygnet, ta bort trottoarkanter och utreda en långsiktig förändring av busstrafiken runt torgen är lika enkelt som det låter. Vi behöver inte bussar på båda torgen. Att politiken har pratat om det i decennier medan väldigt lite har gjorts, förvånar. De förbud som finns övervakas inte och ibland är det lika många bilar som bussar på torgen.
Innerstaden vinner ingenting på att ha samma butiker som Tornby. Lokaler står tomma och det har blivit svårare för fastighetsägarna att hitta hyresgäster. Det är inte svårt att räkna upp butiker i andra städer eller utomlands som skulle lyfta Linköping. Sankt Kors, kommunens fastighetsbolag, skulle kunna få i uppdrag att söka upp nya mindre företag att knyta ihop med fastighetsägarna.
Uteserveringarna är en bra mätare på vilka som är innerstadens målgrupp. Det är högljutt och jag får bilden av att det är högstadiedisco som är flera krögares målbild. Det som utmärker den mer sociala innerstadskulturen i Sydeuropa är att det är låg volym, ofta levande musik och barnfamiljer med pensionärer, ute sent. Det skapar inte bara en mysigare stämning, det ökar också intäkterna, för nuvarande gäster försvinner inte. Det vore nytänkande med en miljö på torget där man kan höra sin date lika bra som musiken.
Det skulle vara enkelt att skapa en större gemenskap med de boende i innerstaden. Rabatter eller riktade aktiviteter på vissa dagar. I dag är relationen mer komplicerad. När jag och några grannar artigt framförde invändningar mot att det spelades över 90 decibel på en uteservering efter midnatt, en vardag, femton meter från sovrum med små barn, så möttes det med hot om misshandel från restaurangens ägare. I andra städer har kommunen satt regler för ljudnivåerna.
Linköpings stadskärna har en fantastisk potential. När jag pratar med politiker så pekar de oftast på näringslivet, som inte är jättesugna på ny konkurrens och pekar på politiken. Det är tydligt att intresset för att långsiktigt lyfta innerstaden är begränsat från alla parter. Jag hittar inget parti som aktivt driver frågan och de näringsidkare som kan påverka driver ofta i motsatt riktning. Jag söker svar från våra lokala politiker, vad de egentligen vill med Linköping.