Fredriksbergsskolan. En välfungerande och sammansvetsad skola med fantastiskt engagerad personal. De ser verkligen barnen, individen och de kan namnen på varenda unge, inte bara i sina egna klasser. Precis den skolmiljö min fru och jag eftersökte för våra barn. Många av lärarna samt fritidspedagogerna har arbetat där under lång tid och av en självklar anledning.
En mötesplats i dungen mellan hyreshus från 70-talet och villor från 50–60-tal. Barnen kan gå, eller oftast i tidsnöd springa, med kompisarna över fotbollsplanen till skolan. Ett lyckat exempel på integration av människor från olika bakgrund och elever med särskilda behov. En skola anpassad för särskilda undervisningsgrupper för elever med rörelsehinder och elever inom autismspektrum. Ja, kanske mindre klasser än på en del andra skolor och ja, just detta faktum borde uppmärksammas och det barnanpassade formatet spridas till andra skolor. Linköping – där idéer blir verklighet!
På pressträff nyligen förmedlades diametralt motsatt att Fredriksbergsskolan valts ut som en av de skolor som är aktuell för nedläggning i kommunen. Tidigare erfarenhet och svårförutsedda kalkyler anger en nedläggning i dag, en utbyggnad av en annan skola i morgon och uppstart av ett föräldrakooperativ eller en privatskola ytterligare en tid senare. Så diskuterar vi nu verkligen en långsiktig besparing om konsekvensen dessutom blir sämre villkor för barnen? Det småskaliga borde kunna vara en styrka, något som attraherar och adderar på ett annat plan och som kunskapstörstande söker sig till.
Forskning visar entydigt på värdet av mindre klasser men ändå verkar målet i kommunen vara att trycka in så många barn som möjligt i samma klassrum och utan reflektion om det handlar om undervisning i låg- och mellanstadiet eller katedral föreläsning vid en gymnasieutbildning.
Det går att argumentera för personaltäthet framför lokalkostnader, nödvändigheten av vissa beslut framför andra, omkostnader där kommuninvånarna ej har översyn, subjektivitet i engagemang och det faktum att det ibland krävs att göra avkall. Detta må vara oantastligt ur ett medborgarperspektiv utan holistisk horisont, men bristen på transparens och avsaknaden av respekt i handläggningen av den här frågan går likaledes ej att förlika sig med. Linköpings kommun har totalt fallerat i ambition och dialog. Tandläkarväder och nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar. Linköping, där även galna idéer blir verklighet!