Det är söndag och det är äntligen matchdags. Det var 137 dagar sedan vi spelade match och vi har i januari–februari tränat i typiskt slättenväder, alltså snöstormar och galet mycket blåst. Men det gör inget, för det är match på söndag och det här är det vi brinner för. Inför matchen behöver vi ställa över sex spelare, så det är 16 enormt taggade spelare som dyker upp i Skäggetorp på söndagskväll.

När vi närmar oss planen börjar vi snegla på varandra och den spända stämningen byts snabbt ut mot en förvirrad sådan. Vi skymtar vår tränare bakom stora snövallar på planen vi ska spela på om en timme, och sportchefer som pratar i sina telefoner. De pratar med domare, motståndarlag och försöker få tag i lokalbokningen. Planen vi ska spela på har 1x2 meter snövallar längs hela planen. Omfånget vi har att röra oss på mellan sidlinjer och snövallar är 5–15 centimeter, ibland inte ens det. Vi börjar stampa sönder isfläckar, kasta iväg frusna snöklot och försöker göra planen spelbar. Men vi vet inte om det går att spela i dag, trots att det här är det vi brinner för. 

Nu tänker ni kanske: “So what? Hela världen står i lågor och ni klagar på att er plan är ospelbar, skaffa en ny hobby”. Ja, hela världen står i lågor och ja, det finns viktigare saker att bli upprörd över. Men uppenbarligen är det inte bara vi som tycker att fotboll är viktigt då det 2022 var 600 000 aktiva spelare och fotboll motsvarade 40 procent av alla idrottsaktiviteter (SvFF). 

Vi bokade denna plantid i december och i fredagseftermiddag fick vi information om att Skäggetorpsplanen nog inte skulle vara spelbar till söndag. Vår eminenta tränare får veta att de har plogat under helgen och att planen nu ska vara spelbar. När vi kommer dit är det allt annat än en spelbar plan. Så lagen och domaren gör nya regler; om man spelar för tufft i närheten av snödrivorna blir det frispark, hörnorna får flyttas tre meter in på kortsidan och vi får ta det riktigt försiktigt. 

Det är ett fint lag och en bra domare som vi har att göra med, så vi löser det. Men min poäng är att det inte ska vara såhär. Varför tar vi inte hand om de planer som finns? Varför tar vi bort möjligheten för folk att spela fotboll? Varför tar vi bort möjligheten till att samlas och umgås? Inte bara för oss, utan också för de 10–20 barn som använde planen innan oss. 

Jag tycker att Linköping är en bra fotbollsstad, men i dag var det 137 dagar sedan vi senast spelade match och jag blir så himla irriterad då det här är det vi brinner för.