Så var vi där igen! När krisen är för handen står vi där med baken bar. Försvarspolitik på 1920-talet utmärktes av en synnerligen stor optimism. Efter världskrigets fasor skullen staterna äntligen ha förstått att ”aldrig mera krig” och inte minst stod förhoppningarna till den nya världsorganisationen, nationernas förbund (NF).
Så nu gick den stora regementsdöden fram över landet. Vi vet alla hur det blev sedan. När orosmolnen i Europa började öka och Hitler inledde sin expansionspolitik stod vi svagt rustade och mer tur än skicklighet räddade oss. En upprustning inleddes försiktigt mot slutet av 1930-talet men när den fulla effekten därav blev märkbar var kriget nästan slut.
Så, när ”Kalla kriget” styrde världen var Sverige rustat och var så till Sovjetunionens fall 1989–1991. Vi kunde hävda vår alliansfria politik och hade muskler därtill. Men – Sovjetunionens och östblockets fall innebar även att tankarna på den eviga freden åter dök upp och mellan 1995 0ch 2005 skedde en rasering av det militära och civila försvaret i en rasande takt. Vem ville förresten angripa oss, vi som var så goda och världens samvete?
Ja, landets statsminister betecknade försvaret som ett särintresse och om någon vågade säga emot om den material- och kapitalförstöring som skedde fick man som försvarsministern Odenberg sparken. Eller om någon vågade framföra att Europa inte alls var så fredligt blev man som SD-ledaren Åkesson hånad av de bättre vetande.
Så nu står vi där, trots alla varningsklockor som Tjetjenien, Georgien och Krim. Nu, fem över tolv, skall det upprustas. Och som 1939 lär vi få se att det inte är vi som vill köpa försvarsmateriel. Det talas som extraskatter. Ja, hade vi behållit huvuddelen av det försvar vi hade 1990 så hade sådana idéer inte uppkommit och vi hade med rak rygg kunnat se Putin i ögonen.
Man undrar, vem bär ansvaret? Nej, så frågar man inte. Alla har vi ju ansvar, brukar det heta. Inte Göran Persson eller Fredrik Reinfeldt, utan vi alla. Eller – ingen bär ansvar, blir det som vanligt.
Så låt oss i alla fall hoppas att 2020-talet blir ett årtionde av tillnyktring och att tiden av önsketänkande för alltid är förbi. Kanske får Sverige en tredje chans att göra rätt.