Jag har nu jobbat i 10 års tid som lärare. De senaste åren på lågstadiet och jag har trivts jättebra. Men nu är det stopp. Jag kan inte stå stolt för yrket längre. Alla neddragningar som görs hela tiden trots stora behov bland barnen gör att jag inte kan göra ett bra jobb.
Hur ska jag som en lärare räcka till för alla individer i en klass? Förutom att ha den omöjliga uppgiften med motiverande och individualiserande undervisning som ska passa alla, så ska jag dessutom vara omhändertagande, möta alla elever, sitta i möten, utvecklas vidare, ha föräldrakontakt, läxhjälp och massor mer. Listan kan göras lång.
Det är ett komplext uppdrag med allt som ska göras och allt man förväntas kunna. Det är orimligt att man som ensam lärare ska kunna allt och anpassa allt hela tiden. Jag räcker inte till för att alla elever ska få det dom har rätt till. Nu är det nog. Jag fullkomligt kräks på orden effektivisering och digitalisering. Det är barn jag jobbar med.
Barnen behöver flera trygga vuxna och de har rätt att få vara i en trygg grupp där de får kvalitativ utbildning av kompetent personal. Barnen ska inte behöva vara i en rörig grupp där det finns barn som inte fungerar bland andra barn och med en lärare som omöjligt kan räcka till för alla. Säger väl sig självt eller hur?
Det finns ingen skärm eller AI i hela världen som kan ersätta personalen i skolan. Jag behöver inga tjusiga iPads eller datorer för att få barnen att lära sig. Jag behöver få bra förutsättningar som innefattar riktiga människor med rätt sinnelag och kompetens. Först då kan vi lyckas och få upp resultaten i skolan.
Jag lämnar nu det sjunkande skeppet och hoppas att de som styr och bestämmer tar sitt förnuft till fånga. Att ha ungdomar och vuxna som inte fungerar i samhället kostar långt mycket mer än att lägga de resurserna på barn och ungdomar i skolåren.
Du som läser detta vet inte vem jag är, men det kan vara just ditt barns lärare som inte blir kvar. En lärare som både du och ditt barn tycker om, känner er trygga med och litar på.