Jag växte upp i ett litet samhälle på en ö. När jag var fem år sa jag till mamma att jag ville börja spela fiol. Sagt och gjort, några år sedan tog jag lektioner i både fiol och piano. Jag började även i barnkör, dansade och gick på scouter. Eftersom mamma var dagmamma så anordnade jag luciatåg med dagbarnen.
Jag tog även sånglektioner och sjöng i en sånggrupp. Jag visste redan vid 15 års ålder att jag ville jobba med barn och musik och därför sökte jag till Kungsholmens gymnasium (Stockholms musikgymnasium) och där fick jag sjunga i en riktigt bra kör i tre år. En stor del av klassen hade gått i Adolf Fredriks musikklasser innan.
Efter det året blev det musiklinjen på en folkhögskola, och därefter Musikhögskolan där jag utbildade mig till instrumental och ensembleledare. Jag sjöng även i Musikhögskolans kammarkör.
1996 flyttade jag till Linköping med min blivande man och 1997 fick jag en tjänst på Musikskolan (nuvarande Kulturskolan). 1998 blev jag gravid med vår första son och det var med honom i magen jag fick uppleva min första luciakonsert i domkyrkan. Det var en mycket stark upplevelse med de klara ljusa rösterna som fyllde salen.
Jag klappade mig på magen och tänkte, tänk om mitt barn kan få vara med om det här?
Sagt och gjort, när han var nio år så sökte han och kom in! Vilken lycka! Han hade även haft det tufft i sin förra klass så han behövde verkligen en nystart och det fick han här. Detta var 2009 och från dess har jag varit på samtliga luciakonserter och Försommarsång som varit.
Tre barn har vi och alla har gått musikklass och det har varit en ynnest. De sista tre åren har min yngsta son gått cirka hälften av sina lektioner i en tvärgrupp som fungerat väldigt dåligt. Det känns tungt när det fungerar så bra i klassen.
Jag blir väldigt ledsen över hur låg status musik och musikklasser har fått i Linköping och hur lite det betyder för många människor. Det talas om elitism, elitregi, egen föräldraförening och allt. Varför kan inte era barn gå med andra barn/med våra barn?
Jag jobbar ju själv med barn och ungdomar och vi hinner ju prata en del på lektionerna och det är tufft att gå i högstadiet. Vi som jobbar på Kulturskolan ser hur elever i 12-årsåldern försvinner in i den där tonårsbubblan och hittar ut igen under årskurs 9 och då börjar de slappna av igen och hittar sig själva.
Att syssla med musik har inte en särskilt hög status. Att älska att sjunga uppfattas som ganska töntigt. Sport däremot är mer legitimt att syssla med på fritiden.
Just därför är musikklasser alldeles nödvändigt, dels för att vi över huvud taget ska få några blivande musiker/körsångare/låtskrivare med mera, dels för att det ska bli av bra kvalitet och kontinuitet. Orsaken till att musikklasser ofta har ett högre snitt beror på att de fungerar så bra som grupp. Att de är trygga med varandra, till exempel när det ska göras grupparbeten eller hållas föredrag för klassen. När man sjunger tillsammans flera gånger i veckan så bildas en intimitet i gruppen. Detta skapar trygghet och gör att man vågar.
Jag önskar att Linköpings invånare/rektorer kunde värna om musikklasserna.
Musik är viktig för människan och den lilla klicken av ungdomar i Linköping som går på den enda skolan i den femte största staden i Sverige måste kunna få gå tillsammans så de fortsätter att utveckla sin musikalitet och fortsätter att växa – tillsammans!