Svar på "Är det omöjligt att fira smittfri gudstjänst?", 18/4.
I en insändare gav Linnéa Rosenbaum uttryck för en saknad och en frustration över att kyrkorna och samfunden i Linköping inte firar gudstjänster där församlingen inbjuds att fysiskt delta.
Vi är många som delar den saknaden, något som till exempel Linköpingsprästen, Elin Rundh Dapo, så förtjänstfullt predikade om i SVT i söndags. Regeringen och Folkhälsomyndigheten ger oss beslut och generella riktlinjer som sedan ska omsättas i praktiska åtgärder av oss som individer och organisationer.
För att inte stänga ned hela vårt samhälle har vi fått bestämmelsen om samlingar med max 50 personer. Det ger oss möjlighet att bland annat samlas till begravningar och andra händelser som inte kan skjutas upp. Samtidigt får vi ta till oss det som är bestämmelsernas syfte och mening, att minska smittspridning genom att minska människors sociala kontakter. Därför är det kyrkans uppgift att inte fysiskt kalla samman församlingen till gudstjänst.
Kanske någon uppfattar beslutet att inte fira fysiska gudstjänster som att kyrkan prioriterar den kroppslig hälsan framför den andliga. Men en sådan tolkning blir rätt så enkelspårig eftersom kyrkans roll är så mycket större än att bara ge omedelbar och fysisk tillgång till den allmänna gudstjänsten och nattvardens måltid.
I tider av nöd är kyrkans främsta uppgift att förmedla tillit och hopp genom evangeliet om Jesus Kristus. Det sker i den enskilda själavården men också via digitala kanaler. En kristen människas uppgift att delta i den gemensamma gudstjänsten och mässan ersätts inte av ett vakuum. Tvärtom, kyrkan backar inte utan firar gudstjänst genom alla enskildas böner för vår värld och för varandra och genom goda handlingar gentemot våra medmänniskor.
Peter Lundborg, domprost, Linköpings domkyrkopastorat