Mitt tränade omvårdnadsöga och mina öron är i daglig funktion. Jag ser damm i vrårna, skrynkliga kläder, ledsna blommor med mera, men det mesta går att åtgärda med arbete och vilja.
Jag kan inte heller undgå att se de människor som är i stort behov av vård och kärlek, men blir utan för att de inte vill ta emot och för att nära och kära inte vågar ge adekvat hjälp. Alltför många har växt upp utan "omvårdnadskunskap". Jag fostrades tidigt in i det på både gott och ont. Gott för att jag kan lära de mina och för att jag ibland kan vara en och annan människa behjälplig i det förvirrade mörker som lätt omsluter de som drabbats av demens i vår tid.
Problemet växer, samtidigt som samhället monterar ner alltför många åldringsboenden. Tanken att alla ska bo hemma så länge som möjligt är stor och fin. Men när det inte längre funkar med hemtjänsten blir det ett utdraget lidande, både för brukaren och hemtjänsten. Om vårdarna är det synd för att de ofta har för lite kunskap och information. I det dagliga bemötandet av demens gäller det att vara: 1. positiv, 2. fantasifull och 3. modig. Då svarar man: "Det har vi inte betalt för". Sant eller inte?
Förr fanns det något som kallades "arbetsglädje" eller till och med "yrkesstolthet". Då var det arbetet som räknades, nu förefaller det vara lönen. Kunskaper om detta problem behövs på alla nivåer.