”Poesin hör till de makter som för en stund råder bot på den människolivets tragedi som låter oss utarmas – medan vi skrider framåt. För tiden, som ger oss våra erfarenheter, berövar oss dem också, när tiden glider erfarenheterna förbi. Poesin sörjer för att vi upplever ögonblick då hela vår själ rinner in i nuet – och allt som legat kringstrött och förött kan åter samlas och bli levande.” 

Så skrev den finländske filosofen Hans Ruin i ”Poesiens mystik” år 1935.

Byt ut ordet poesi mot kultur. All kultur. Kultur som en kraft mot den utarmning som ständigt hotar i våra liv. Kulturen, hur vi än tar del av den, skulle alltså samla och ge liv åt det som blir ”kringstrött och förött” till följd av vårt livspusslande? Vi kan alltså inte leva goda liv utan kultur? Nej. 

Vet de om det, de som styr oss: regering och riksdag, kommuner och medier?

0,56 procent, 17 miljarder kronor, av statens budget på totalt 1 331 miljarder kronor är avsatt för kultursektorn (kultur, medier, trossamfund och fritid), beräknat för år 2024. Det är en minskning med tre miljarder kronor på två år. Ungefär lika många procent avsätter de flesta kommuner till kulturen.

Det allmänna intrycket i vår tid är att detta vida begrepp ”kultur” är som svarta hål för de högst bestämmande; de förstår inte.

Nära exempel: nyligen uppvisade Vadstena kommun en hisnande okunnighet om två kulturinstitutioner av riksintresse: Vadstena-Akademien och Shakespearefabriken. Utan förvarning sänktes kommunens ekonomiska bidrag till Akademien från 500 000 kronor till 100 000 för 2024. Shakespearefabrikens bidrag sänktes från 350 000 kronor till 200 000.

Båda dessa genererar inkomster och liv till en liten kommun, som till stor del lever på turism. Svart hål?

I Linköping sålde kommunen kulturhuset Skylten till en byggmagnat utan upphandlingsförfarande. Då väcktes farhågor om hyreshöjningar som skulle hota verksamheten. 

Men mediernas kulturredaktioner rycker naturligtvis ut till försvar för denna luft vi andas, kulturen? Nej. Varför? För att kulturredaktionerna inte längre existerar.

En av Sveriges största landsortstidningar, anrika Corren, anställde ganska nyligen en ambitiös, bred och produktiv kulturredaktör. Han skrev och skrev, och anlitade trots en förmodligen snål budget frilansare för att bevaka lokal kultur. Vad hände? Kulturredaktionen lades ner bara ett par år efter att redaktören anställts. 

Cheferna i denna tidningskoncern anser att den lokala kulturen kan vem som helst av reportrarna bevaka genom att göra nedslag här och där, i mån av tid och i form av film och foto från publikmingel, publicerat på nätet.

Därmed förlorade vi läsare en bevakning och bedömning av allt det som händer i det lokala kulturlivet. Därmed förlorade koncernens alla tidningar sin röst, sin själ. Därmed upphörde en debatt, en opinionsbildning, en utblick. Därmed är vi alla hänvisade till de sociala medier som tar lätt på eller helt saknar källkritik och sakkunskap. 

Och de svarta hålen tycks växa, åtminstone i offentligheten. För ändå pågår kultur, lite under ytan, envist och trots allt motstånd – eller åtminstone ointresse – från dem som inte förstår men har makten. 

I minsta by lever den: musikkvällar, teatergrupper, filmklubbar, läsecirklar, körsång, skrivarverkstäder, konserter, konstutställningar, festivaler.

Kulturen övervintrar och lyser i skymningen. Även om de som har pengarna och mediemakten inte är intresserade.