En kulturarbetares berättelse – fritt tolkat utifrån Tage Danielssons berättelse om Karl-Bertil Jonsson, angående debatten om SON och De Geerhallen i Norrköping, El Sistema i Motala och musikklasserna i Linköping:

Det var en gång för länge sen då kultur i alla former fortfarande värderades högt och man kunde se människor dansa, spela, måla och sjunga i samhället. De såg att kultur i olika former skapade mötesplatser för både oliktänkande och likasinnade, att det gav människor upplevelser bortom kontorslandskapens ramar och mål. På den här tiden var det nämligen ingen skam att vara kulturarbetare så konstnärer, musiker, dansare och diverse frilansare behövde inte hålla sig borta ur folks åsyn utan strövade fritt omkring och skötte sina jobb.

Något var dock på väg att förändras ty stadens nya borgmästare såg det hela på ett annat sätt.

När höstsäsongen närmade sig blev det som vanligt ett övande och planerande, ett upplevelseskapande och pr-fixande för att bidra till affärsverksamheten och ge medborgare upplevelser bortom vardagen. Stadens nya styre var inte nöjda utan menade att kulturarbetarna tillhörde en bortskämd elit som uppskattas av för få. Deras arbete bidrog inte vare sig till stadskassan eller stadens invånare som de tänkt sig.

"Ni måste skapa er egen finansiering och bredda er så ni attraherar fler och tjänar mer."

"Jaha", sa kulturarbetarna, "men det är ju inte vår profession?"

Låt oss nu stanna upp ett ögonblick och ställa några frågor: Hade inte styrets hjärtan veknat om de med egna ögon fått bevittna den glädje som Scenkonst Öst, El Sistema och musikklasserna spridit över samhällets alla delar? Hade icke deras ögon mjuknat när de såg de yngsta spela så storartat tillsammans med hopp om en annan framtid? Hade de kunnat framhärda i sin ilska för att kulturen inte bär sig själv om de såg vad musikutövare kan åstadkomma bortom musikens gränser? Hur skulle de kunnat ha harmat i sitt innersta om de hade fått se alla elever som fått en fristad tack vare en stabil finansiering till regionens kulturinstitutioner?

Sådana frågor får vi aldrig veta svaret på för nu har tre städer i regionen tagit beslut som minskar möjligheterna att ta del av kultur på hög nivå utan att kosta skjortan. Vad är en stad utan kulturella uttryck och samlingspunkter? Vad får människan för plats och mening i samhället om vi värderar det vi mäter i stället för att mäta det vi värderar? Hur slutar då berättelsen? Det vet vi inte än, det vi dock vet är att allt inte kan mätas och löna sig i ekonomiska termer. En del saker måste få kosta, såsom allas möjlighet till en meningsfull fritid. Vi kulturarbetare kan lova att det kommer att ge ett mervärde bortom möjligheternas horisont.