Jag är oroad över utvecklingen. Kan den ha något att göra med 1960-talets rop på frihet, kärlek och jämlikhet, då när god etik förkastades, visa och erfarna röster tystades och kärlek likställdes med promiskuitet?
Jag tror det. Vår tids massmediala konsumtion och konsensustänkande har inte gjort saken bättre. Ekonomismen ger mindre plats för humanitet, små barn under tre år får vistas på dagis långa dagar. Frånvaron av blandade elevgrupper i kommunala och muslimska skolor är i många fall akut. Men kristna friskolor verkar överlag ha klarat den saken mycket bra.
I många bostadområden är isoleringen från det svenska akut och ger inte nysvenskar tillgång till det svenska språket och kulturen. Vi behöver nationalekonomiskt sett ett folktillskott som, om än med en viss tidsfördröjning, kan bidra till skattebasen för välfärden och skapa nya jobb, för att inte tala om våra företag som ropar efter arbetskraft.
Det är klart att vi inte kan vända situationen över en natt men diskrepansen mellan politikers ord och handling har länge varit stor. Sedan är det ofta så att främlingsfientlighet finns i alla samhällsskikt, inte minst bland välsituerade och äldre personer.
Makthungriga politiker börjar använda rena lögner och identitetspolitiska generaliseringar för att få sitta kvar. Den pseudosekulära statens förmåga att stå upp för goda värderingar är obefintlig, den fiskar alltför ofta i samtidens grumliga vatten. Kan människors liv och sinnelag förvandlas? Det kristna evangeliet har visat sig ha denna inverkan. Den lyfte många svenskar ur hopplöshet och elände under 1900-talet och fortsätter att göra så.
Gå tillbaka i historien och läs om det goda som folkrörelserna och vanligt folk kunnat åstadkomma. De drevs av samhörighet kring tro och visioner som skapade grunden för demokrati, stabilitet och ett meningsfullt liv. Vi fick redskap för den svåra konsten att vara människa.
Bo Westin