Jag har jobbat åt Linköpings kommun i åtta år och bevittnat hur förskolans barngrupper blivit större och större. Jag minns när det borgerliga blocket tog över styret i Linköping och kallade all personal till Konsert & Kongress och berättade för oss att nu blir det tuffa tider, vi måste spara pengar, men det fixar ni!
Jag har bevittnat kollega efter kollega som blivit utbränd och säger upp sig för att de inte längre kan stå för den verksamhet som bedrivs. Jag studerade inte till förskollärare för att “släcka bränder” varje dag. Självklart måste vi vara flexibla, men det finns gränser och vilka drabbas? Barnen!
Jag kan inte arbeta efter Linköpings kommuns vision “för varje barn”. Läroplanen blir inte levande. Att detta inte syns uppåt är för vi aldrig hinner skriva tillbud, för jag och mina kollegor släcker bränder hela tiden. Jag har arbetat i flera områden i Linköping och det ser likadant ut överallt. Jag har börjat tappa hoppet, för ingen vill lyssna på oss på golvet. Vi gnäller inte för att gnälla, vi ropar på hjälp! Att vårdnadshavare är nöjda beror på att vi håller tyst och mörkar hur vi mår. Varför? Vi har fått till oss att vara lojala mot vår arbetsgivare, Linköpings kommun.
Minska barngrupperna nu! I Linköpings kommun förväntas vi ge omsorg och utbilda 16 barn i åldrarna 1–3 år på 3 personal, 23 barn i åldern 3–5 år på 3 personal. Följ skolverkets riktlinjer vilket är 12 barn i åldern 1–3 på 3 pedagoger och 15 barn i åldern 3–5 år på 3 pedagoger.
Ni politiker pratar om förebyggande åtgärder för brottsligheten, att följa Skolverkets riktlinjer är ett första steg. För helt ärligt, när ni ökat barngruppernas storlek år efter år, har ni verkligen följt barnkonventionen som 1 januari 2020 blev lag i Sverige? Exempelvis artikel 3: I alla åtgärder som rör barn ska man i första hand beakta vad som bedöms vara barnets bästa.
"Anställd förskollärare i Linköpings kommunen"
Svar från Linköpings kommun:
Det är oroväckande att det finns anställda med så negativ inställning till förskolan i Linköpings kommun. Det är förfärligt om tillbud inte förs uppåt och jag uppmanar skribenten att omgående ta kontakt med fackets skyddsombud om så är fallet. Jag delar dock inte bilden av en förskola i förfall, likväl vill jag inte heller förringa budskapet som förs fram. Personaltätheten i förskolan är alltid föremål för diskussion. Linköping ligger i stort på riksgenomsnittet med 5,2 barn per årsarbetare mot 5,1 för riket som helhet. De kanske största utmaningarna vi haft senaste åren är kompetensförsörjningen och vikarietillsättningen kombinerat med att regeringen med kort varsel drog bort stora statsbidrag inom förskolan som kommunen fått parera.
Så betyder detta att allt är frid och fröjd i förskolan? Självfallet inte. På en enskild förskola kan förändringarna vara stora. Om färre barn har skrivits in jämfört med tidigare eller om sammansättningen av barn ändrats över året kan förutsättningarna för antalet pedagoger per barn ändras markant. Till detta kommer pandemins effekter med höga sjuktal och en vikarieförmedling som inte har fungerat tillfredsställande samt införande av IT-system som att döma av medarbetarundersökningarna inte gått särskilt smidigt. Att det finns en stress inom förskolan på grund av detta är väl känt. Behovet av arbetsro är stort.
Vad vill vi då framöver? Fokus på arbetsmiljö och villkor för vår personal. Att få ner sjuktalen och förbättra vikarietillsättningen. Att fortsätta det arbete som görs med kvalitetsutveckling i verksamheterna. Jag har genom åren träffat ett stort antal personal inom förskolan, från förskollärare/barnskötare till rektorer, fackliga företrädare och förvaltningsledning. Jag konstaterar att det finns de som trivs väl i Linköpings kommun och det finns de som skribenten som målar upp svåra problem. För mig är detta ett tecken på en förskola med ojämlika förutsättningar vilket är ett bekymmer som behöver sättas under lupp under kommande år.
Erik Östman (M), ordförande barn- och ungdomsnämnden