Vi har en kris i landet, orsakat av covid-19, vilket medfört att hundratusentals människor blivit arbetslösa. Och fler lär det bli innan sommaren. Samtidigt skriker jord- och skogsbruk efter arbetskraft och kräver att gränserna ska öppnas för säsongsarbetare från Polen, Ukraina och Thailand med flera länder.
Varför går det inte att matcha detta mot de svenska arbetslösa? Vissa arbeten kanske kräver specialistkompetens men många av dem gör det ju inte. Jordgubbsplockning och skogsplantering borde varje normalt funtad arbetslös svensk kunna lära sig. Plocka jordgubbar kräver naturligtvis att man är villig att gå upp tidigt och krypa på knä ett antal timmar, men oöverstigligt att lära sig är det ju inte.
Plantera skog är ju heller inte kärnfysik. Såg ett inslag i tv där man visade plantering idag och den gick, med modernare verktyg, i princip till på samma sätt som när jag själv som 13-åring fick tre dagar ledigt från skolan för att plantera skog. Det lärde vi oss på en kvart. Borra ett hål i marken med jämna mellanrum, stoppa i en planta och trampa till. Jobbigt och lite långtråkigt, men inte svårt och vi tjänade lite egna pengar.
Den skogen har växt bra och står idag färdig att avverkas som timmer.
Är problemet att de som blivit arbetslösa är rädda att få skit under naglarna?
I det läge vi befinner oss tycker jag att alla måste hjälpas åt för att lösa de problem som uppstått, inte bara kräva ersättning av staten. Det måste ju vara samhällsekonomiskt vansinnigt att låta jordgubbarna ruttna bort eller att låta miljontals skogsplantor förstöras.
Uppmaning till arbetsmarknadsministern: Kräv att jobbet utförs av inhemsk arbetskraft!
Sture Axelsson