Världens bästa pensionssystem ansåg många utländska bedömare när det infördes för 30 år sedan. Arkitekter var Bo Könberg (L) och Anna Hedborg (S) och således blocköverskridande. En huvudprincip i systemet är att ju mer man arbetat, desto högre pension. Det är långsiktigt hållbart och stabilt, då det är självständigt och utanför ordinarie statsbudget. En pensionsgrupp bestående av de partier som stod bakom beslutet tillsattes för att vårda reformen. Avsikten är att det ska vara lättförståeligt och fritt från politisk klåfingrighet, och då särskilt i valtider.
Men det sistnämnda är just nu det som hänt. V, det enda parti som var emot pensionsbeslutet, är nu på krigsstigen. Man har pressat regeringen till att gå med på ett förslag som överger 30 års lugn och borgfred – ett villkor för att man skulle godkänna Magdalena Andersson som statsminister – och som krånglar till det hela. Avståndet minskar mellan de som arbetat hela sitt liv och de som inte gjort det. Det innehåller andra märkliga konsekvenser. I vissa sällsynta fall kan man få sänkt pension om man jobbar ett år till! Och pengar ska tas just från statsbudgeten. V vill helt tydligt göra pensionerna till en valfråga. Partierna högerut har ansett sig behöva replikera med ett förslag som bättre hävdar arbetslinjen.
Är pensionärskollektivet särskilt ansatt just nu? Knappast. Vår statliga pensionsmyndighet meddelade nyligen att pensionärerna i allmänhet klarat sig bra i inkomstutvecklingen de senaste åren. Undantag finns; de som inte arbetat tillräckligt länge för full pension. Vill man, bör de kunna kompenseras på annat sätt än att rasera principerna för vårt nuvarande pensionssystem.