Dagligen möts vi av frågor som påverkar dagens och framtida generationer. Klimatfrågan, försvarsfrågan och livsmedelsproduktionen är några av de mest aktuella. Livsmedelsproduktionen är avgörande för människans överlevnad, men den får uteslutande stå tillbaka för andra samhällsintressen som bostäder, infrastruktur och verksamheter. Tillväxt anses alltid viktigare än att skydda åkermark. En allvarlig prioritering då tillväxt inte spelar roll – utan tillgång på mat.
Linköpings fokus på ständig tillväxt leder ofrånkomligt till minskad åkermark. Resonemanget att bebygga mark på en plats, för att skydda mark på en annan leder knappast till att den totala andelen åkermark blir större – vilket det ibland argumenteras för. En alltför optimistisk tillväxtvision i kommuner med högavkastande jordar är direkt skadlig för hela Sverige.
I närtid framhålls projektet Distorp i Linköping som avgörande för stadens framtid. Med över 160 000 invånare är det dock osannolikt med obefintlig tillväxt i kommunen utan genomförande av projektet. Det bör dessutom ifrågasättas om stadens tillväxtmål verkligen uppnås för all framtid om planen genomförs, utan behov av fortsatt exploatering av åkermark. Troligen inte – det är antagligen en tidsfråga innan större arealer åkermark hamnar under lupp för att nå tillväxtmålet. Inte minst på grund av Ostlänken.
Åkermarken kring Linköping är mer värdefull än kommunens kortsiktiga tillväxtmål. Om verksamheter i stället ges chansen i mindre kommuner samtidigt som åkermark bevaras, skulle det gynna hela landet. De flesta verksamheter är inte platsberoende som jordbruket, vilket är helt beroende av bördig jord. Det är svårt att förstå hur den kortsiktiga vinsten – Linköpings tillväxt – är värd de långsiktiga förödande konsekvenserna för landet.
Fokus bör vara att bevara åkermark i kommuner med goda förutsättningar för odling och satsa på tillväxt i kommuner med begränsade odlingsmöjligheter. Vi bör ta vara på de kvarvarande jordbruksföretagen och ge dem hopp. Vem vill satsa på lantbruk när förutsättningarna ständigt försämras? Lantbruken kämpar redan med små marginaler. De gynnas därtill knappast av att hela tiden jagas av växande tätorter, och det överhängande hotet att marken kan komma att beslagtas av kommunen.
Det är dags att på allvar omvärdera synen på åkermarken och livsmedelsproduktionen. Om vi inte gör det riskerar vi att vakna upp till en irreversibel situation som till skillnad från försvarsfrågan inte löses med ökade budgetanslag.