Pandemin har drabbat oss alla på olika sätt – en del mer, andra mindre. Ingen av oss har nog önskat att detta skulle drabba världen men vi får acceptera och göra det vi kan för att vi ska kunna återgå till någon slags normalitet. 

Vårdpersonal sliter dag ut och dag in – oavsett tid på dygnet och om det är vardag eller helgdag. Många av oss gör vad vi kan utifrån de förutsättningar vi har – vi umgås bara med dem vi bor med, handlar en i taget, jobbar hemma när och om vi kan, håller avstånd, tvättar händer. 

Jag jobbar som studievägledare för sjuksköterskestudenter och vet att de nyutexaminerade ska ut i en kaotisk och hårt drabbad verksamhet där personal med olika funktioner sliter dag och natt för att hjälpa/rädda sjuka personer i allmänhet och nu covidsjuka i synnerhet. Flera är oroliga över hur de ska klara detta viktiga jobb och särskilt i pandemitider. 

Varför är det då så svårt för många att handla ensamma? Varför måste hela familjen med två vuxna och flera barn handla i matvarubutikerna? Varför håller inte medmänniskor avstånd? Varför träffar man andra än dem man bor med när vi har personlig lockdown? Frågorna är många.

Snälla – vi måste hjälpa oss – det gör vi genom att hålla oss till de restriktioner som finns. VI behöver också tänka på alla som arbetar inom vården men också inom skola, förskola, bussar/taxi, mataffärer och liknande som inte kan välja att jobba hemma och har så viktiga jobb. 

Kom igen – nu gör vi det vi kan – det är ju inte så svårt eller hur?