Det skramlas allt mer med kärnvapnen i krigskulisserna. Ryssland och Nato förfogar tillsammans över cirka 10 000 kärnvapenstridsspetsar. De har initialt funnits i ett avskräckande syfte, men inte så längre. Nu får vi bara förlita oss på försynen hos dagens nervösa ledare att kärnvapnen inte börjar användas.
Det är medvind i den politiska debatten i Sverige för ett närmande till Nato på grund av en mer hotfull omvärld. Går vi med i Nato är vårt säkerhetspolitiska läge tryggare på kort sikt. Vi kan känna oss säkra under Natos kärnvapenparaply. Går vi inte med kommer Sverige att frysa i den säkerhetspolitiska kylan.
Men det är inte ett val mellan någonting bra och någonting dåligt. Det är inte ett val mellan svart eller vitt, som vissa vuxna argumenterar i det politiska rummet. Nej, tyvärr är det ett val mellan pest och kolera.
Sverige har tidigare varit en spjutspets i världsopinionen för fred, nedrustning och avspänning. Med ett Nato-medlemskap försvinner den rollen under oöverskådlig tid. Det är Nato-medaljens baksida som det talas allt för lite om i dagens debatt.
Albert Einstein – han som kom på teorin om kärnvapnen – var mycket bekymrad över sin upptäckt. Strax före sin död vädjade han till världens ledare att avstå från att använda kunskapen att göra kärnvapen. Vi ser nu resultatet av att världens ledare inte lyssnade.