Kärnkraften utvecklades under 1940-talet baserat på en uppfinning från 1800-talet; ångkraften. Man kokar vatten och låter ångan driva turbiner som alstrar elektricitet.
I stället för kol eller ved använder man den reaktion och värme som uppstår vid klyvning av atomer, en svårstyrd och riskfylld process som kräver många och dyra försiktighetsåtgärder.
Brytningen av bränslet, oftast uran, skadar naturen och skapar farligt och naturförstörande avfall. Det använda bränslet har hög radioaktivitet och kräver direkt så kallad mellanlagring i hela tiden kylda bassänger med ständig övervakning. Och frågan om slutförvar är ännu, trots all den tid som gått, inte löst. Till problembilden hör också långa, dyra och farliga transporter av både bränsle och avfall.
Vi vet även att nybyggnation av kärnkraftverk internationellt och regelmässigt tar två, tre gånger så lång tid och lika mycket högre kostnader än man från början kalkylerat med.
Även driften ger problem när mindre tekniska tillbud, ständig tillsyn och behovet av kontinuerligt underhåll gör att verken utifrån de känsliga processerna och faroriskerna ofta stängs ner och inte producerar någon el alls.
Därtill kommer kostnader för demontering av de uttjänta då radioaktiva verken, vilken beräknas ta betydligt längre tid än nybyggnationen och i sig också leder till bekymmer med avfallshantering.
Vid en olycka eller ett terrordåd med härdsmälta som följd finns hög risk för skada och död för människor i omedelbar närhet. Stora områden, kanske hela län, exempelvis Östergötlands 470 000 invånare, kan behöva evakueras. Vid olycksaliga vindförhållanden, utbredda lågtryck och omfattande nederbörd kan hela kontinenten drabbas.
Det är ju bättre med vattenkraft, väderkvarnar, solvärmen, vågornas rörelse och nya lagringsmöjligheter för den energi vi behöver.