Svar på debattartikeln "Biskopen: Ta ansvar för vårt ovärderliga kulturarv" (30/3):
Visst håller jag med om att vi har ett gemensamt ansvar för våra kyrkor. Att det krävs politisk vilja att visa det. I synnerhet från våra lokala riksdagsledamöter, om vi nu talar om Linköpings stift. Så att man skjuter till de pengar som behövs för byggnadernas underhåll. Biskopen talade om ett svek mot kommande generationer om ingenting görs. Jo då, men ligger inte det stora sveket hos kyrkan själv, och särskilt hos dess präster som inte tycks ha förmåga nog, att få folk att komma till kyrkan. Kunde man det, skulle medlemsantalet som nu är i sjunkande, stiga. Och därmed också de ekonomiska resurserna.
Är det inte där som bollen ligger. Just hos kyrkan själv. Att vi behöver bättre rustade präster, begripligare mässor och gudstjänster med ett språk förankrat i nutiden. Och inte minst en ordentlig översyn och modernisering av liturgi och gudstjänstspråk.
Varför inte läsa välsignelsen i presens. För att ta ett litet exempel. Det låter bättre och är mer inkluderande.
Visst görs en hel del bra saker i kyrkan. Jag tänker på barnverksamheten, musiken, föredragsaktiviteterna, typ Livsviktigt i domkyrkan. Men det räcker inte. Och det är här som kyrkan och dess präster måste ta sitt ansvar för vårt ovärderliga kulturarv, att förmedla det kristna budskapet. Och på rätt sätt. Här ligger det stora sveket att inte göra det, mot oss som lever här och nu, men också mot kommande generationer.
Den byggnaden är det som i första hand som måste underhållas. Den andliga katedralen. Sen fixar sig också det andra med underhållet, som gäller byggnaderna. Så kära präster, agera nu och visa vilja. Men öka farten, innan det är för sent. Tiden är knapp.
För vår nye biskop blir det ett tufft jobb, kanske alltför tufft att kunna åstadkomma den här förändringen. Men jag säger med hennes egna ord. Fatta mod, ge världen liv.