Svar på ”Var är kvinnorna?”, Ingela Björck, 26/10.
Carina Glenning skrev nyligen en väldigt träffsäker och härligt raljant krönika om hur jämställdhetsivrare i Sverige inte bryr sig om könsstympning, bortgifte eller andra, verkliga jämställdhetsproblem utan istället fokuserar på icke-frågor och trams. Som slutkläm menar hon sarkastiskt att vi borde döpa om alla båtar som av tradition har kvinnliga namn; något som är väldigt ojämställt. Det tas som ett typiskt exempel på det skrattretande felaktiga fokus som finns i diskussionen om jämställdhet.
En kort tid senare kunde vi läsa din insändare där du på allvar verkar tycka att det är ett jämställdhetsproblem att Östgötatrafikens bussar har mestadels manliga namn. Man baxnar. Om man inte redan applåderade Glenning för sin krönika så visade du precis hur rätt hon hade och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag vill ju helst tro att det hela är ett dåligt skämt men det är nog allvarligare än så.
Du skriver att du har suttit på ett hotell och ätit frukost medan du räknat bussar och noterat vilka namn som står skrivet på dem. I samma nummer av Corren som din insändare publicerats står det ännu en gång om religiös könsstympning och hur ännu en människa blivit ärrad för livet. Detta händer mitt i världens mest sekulära och jämställda land. De som påstår sig kämpa för jämställdhet lyser med sin frånvaro i dessa frågor och man undrar var de håller hus. Kanske sitter de på ett hotell någonstans och räknar bussar? Eller är de möjligen ombord på en av bussarna och mäter hur bredbent de manliga passagerarna sitter?
Välkommen ut i verkligheten.
Samuel Rahmqvist