Svar på nyhetsartikeln "Regeringen: Mer svenska och matte i lågstadiet" (31/12):

Läser i Corren en artikel om att regeringen vill öka undervisningstiden för matematik och svenska i skolan (lågstadiet), vilket för mig som förälder till två söner på låg- och högstadiet känns väldigt klokt. Att kunna läsa, skriva och räkna lägger en stabil grund för att kunna lära sig mer även inom andra ämnen och gör att man blir anställningsbar och accepterad i samhället. 

Jag själv är en 40-plusmamma, relativt högutbildad med både magister- och doktorsexamen och med en man som yrkesarbetat och läst in lärarbehörighet på äldre dagar. Jag är en förälder som ser till att barnen gör sina läxor, studerar till sina prov, jag förhör gärna och hjälper till på alla möjliga sätt. Men just matematiken, och när jag ska hjälpa till med detta ämne, ger mig ofta en stor klump i bröstet och ångest. 

Jag läste naturvetenskaplig utbildning på gymnasiet och tragglade mig igenom matematiken med väldigt fina betyg men utan att egentligen förstå den utan mer genom att lära mig känna igen vissa tal och uträkningar och på något sätt klara proven bra. Under mina universitetsstudier behövdes ingen avancerad matematik, tack och lov, och inte heller senare när jag doktorerade. Hur kommer det sig då att det sitter två relativt högutbildade föräldrar, som vill sina barns bästa och vill hjälpa dem med studierna så att de kan läsa vidare efter grundskolan, men som inte alltid kan hjälpa till med matematiken? 

Sonen som går i lågstadiet kan vi tack och lov fortfarande hjälpa, men när sonen på högstadiet kommer och vill ha hjälp med problemlösning inom algebra och ekvationer så bryter jag som mamma nästan ihop. Till min hjälp har jag en whiteboardtavla som vi tillsammans kan sitta och räkna på, en pedagogisk bok för vuxna om hur man lär sitt barn ”fatta matte” (utan att själv få ett sammanbrott), samt en mängd jättebra och pedagogiska filmer på Youtube som går igenom den typ av räkneuppgifter som vi sitter och tragglar med. 

Det som sonen behöver hjälp med är kanske egentligen inte någon jätteavancerad matematik, men det är inget tankesätt eller beräkningssituationer som jag någonsin kommit i kontakt med i mitt vuxna liv eller under mina högre studier. Efter att ha tittat på dessa Youtubefilmer tillsammans, läst i min ”fatta-matte”-bok och försökt att sansa mig så har vi, jag och sonen, oftast ändå kommit framåt och löst problemen tillsammans och proven har gått bra. 

Jag tänker ofta: Hur gör föräldrar som kanske är lågutbildade, ensamstående, eller som kanske inte ens själva gått ur grundskolan? Vad gör de när barnen kommer med sina matematikproblem eller andra läxuppgifter? Skolan ska ju vara jämställd och lika för alla, oavsett var än i landet man bor. Det ska inte spela någon roll om dina föräldrar är högutbildade eller inte. Jag anser att om att en elev närvarar i skolan och är mottaglig för undervisning så ska detta räcka för att bli godkänd i samtliga ämnen, oavsett om man studerar hemma, gör läxor, eller har läxhjälp. 

Jag själv hade inte speciellt mycket läxhjälp hemifrån och jag bad min matematiklärare i högstadiet om extra läxhjälp för matematik (vilket jag tyvärr inte fick) och satt nästan varje dag och räknade ikapp de tal jag inte hunnit med under lektionstid. Jag känner rent spontant att man kanske skulle behöva se över och reformera en del ämnen inom grundskolan. En del elever kan och vill mer, medan andra nöjer sig med att vara medelmåtta som klarar de uppsatta kraven och inte mer. No offence nu, då jag anser mig själv som medelmåtta inom flertalet ämnen. Jag tror att orealistiska och förlegade krav inom vissa ämnen kan leda till mer stress och dåligt mående hos våra unga som ska ut i arbetslivet och att ämnesplaner i skolan kanske i viss mån behöver revideras för att passa den tidsålder och samhälle vi lever i idag.