Skulle samhället tjäna på att lägga ner S:t Lars gymnasium? Det är meningen att vi ska tro det, att nedläggning krävs för att täcka underskottet på närmare en miljon. Men då räknar man inte på samhällets alternativkostnader, menar insändarskribenten.
Jag frågade AI “Ska vi lägga ner S:t Lars gymnasium?” och fick svaret “Att lägga ner S:t Lars gymnasium, eller någon annan skola, bör baseras på en noggrann analys av elevbehov, utbildningskvalitet, ekonomi och samhällelig påverkan”.
Det var ett klokt svar, men på manifestationen utanför stadshuset fick vi höra att de styrande politikerna inte gjort någon närmare analys eller gett chans till påverkan. Elev efter elev vittnade om att de äntligen hittat en skola där de kunde vara sig själva, fick motivation att plugga, började tro på framtiden, blev kreativa och driftiga. Min förundran växte med strömmen av elever som spontant ville berätta vad S:t Lars betytt för dem, modigt, öppet och personligt. Några avslöjade att de aldrig skulle vågat träda fram på sin gamla skola, men att allt blivit annorlunda i den här miljön där folk bryr sig om på riktigt. Det gör skillnad.
Vi frågar oss i dag hur vi ska få bukt med psykisk ohälsa och gängkriminalitet. Vad ska samhället satsa förebyggande åtgärder på? Jag frågade AI “Hur motverkar vi psykisk ohälsa bland ungdomar?” och fick till svar “Att motverka psykisk ohälsa bland ungdomar kräver ett holistiskt angreppssätt där utbildning, stöd, och sociala insatser kombineras. Öppen dialog om psykisk hälsa, stärkta copingstrategier, tidig tillgång till stöd och behandling, samt en trygg och stödjande miljö är avgörande”.
Jag föreställer mig att de flesta skulle hålla med om att det är precis så komplext, förutom möjligen några ansvariga politiker som hellre skjuter över kostnader till andra ekonomiska ansvarsområden för att kunna visa upp positiva siffror.
S:t Lars gymnasium har uppenbarligen lyckats skapa en trygg atmosfär med sprudlande engagemang utan att eleverna kommer från ovanligt välordnade hemförhållanden. Statistiken visar i stället att de har minst föräldrastöd av gymnasieskolorna i Östergötland. Deras nivå av oro/ångest ligger högst, besvär av nedstämdhet och depression på delad topplacering. Men just här har en del elever presterat bättre än de någonsin kunnat drömma om. De älskar sin skola som sitt andra hem (se Sanktlarssången på YouTube).
Borde inte deras kärlek vara den bästa marknadsföringen en skola kan få? Om de fick chansen skulle de säkert värva de 20–30 elever som behövs för att skolans ekonomi skulle gå ihop. Men jag tror snarare på över 50 elever, så skolans lokaler fylls, eftersom de utstrålar en sån självklar övertygelse.
Skulle samhället tjäna på att lägga ner S:t Lars gymnasium? Det är meningen att vi ska tro det, att nedläggning krävs för att täcka underskottet på närmare en miljon. Men då räknar man inte på samhällets alternativkostnader. Krasst ekonomiskt kostar det att bereda plats med nya lokaler på redan fyllda skolor.
Skolpengen försvinner för inresande elever som inte vill pendla till en större skola. Några elever blir hemmasittare igen och kostar specialresurser. Men det kostar även tillit att svika den som just fått tillbaka sin framtidstro. Hur ska man kunna lita på politiker som inte kan känna igen människokärlek där den finns, eller kanske inte förstår att värdesätta den?
Som systemutvecklare tycker jag att datorer ska göra det datorer är bra på, och människor det människor är bra på. Datorer kan samla fakta, lära sig känna igen mönster, simulera komplexa beroenden, dra logiska slutsatser, men de kan aldrig någonsin förstå med sin egen kropp hur det är att vara en människa. Det är vår livsuppgift, att vara de känsliga sensorerna, som kan mäta hur bra samhället mår. Det är vi som känner av om en situation är bra eller dålig och vilka människor som är värda förtroende och makt. Om vi i stället stänger av känslorna och beter oss mer som robotar, blir det i längden billigare att ersätta oss med robotar …
Såklart är det trovärdigare med människor som har förmågan att hantera komplexa, värdebaserade beslut och som har känsla för hur man främjar en hållbar utveckling där människor känner sig delaktiga och vill varandra väl, kanske ungefär som på S:t Lars gymnasium, menar insändarskribenten.
Jag frågade AI “Hur mycket skulle man tjäna på att ersätta 11 kommunpolitiker med en AI-agent?” och fick efter en del uträkningar följande besked: “Detta innebär att kommunen teoretiskt sett skulle kunna spara mellan 7,44 och 9,3 miljoner SEK/år efter att ha ersatt 11 politiker med en AI-agent. Det är dock viktigt att tänka på att AI saknar den mänskliga förståelsen och förmågan att hantera komplexa, värdebaserade beslut som ofta krävs i politiken, vilket kan påverka beslutens kvalitet och legitimitet.”
Jovisst, såklart är det trovärdigare med människor som har förmågan att hantera komplexa, värdebaserade beslut och som har känsla för hur man främjar en hållbar utveckling där människor känner sig delaktiga och vill varandra väl, kanske ungefär som på S:t Lars gymnasium.
“Vad skulle du satsa på att utveckla om du var skolpolitiker?” frågade jag AI lite djärvt. Det här börjar bli intressant. På första plats i listan kom elevernas psykiska hälsa och välbefinnande. Bra, men jag saknade lite forskningsresultat, så jag ställde följdfrågan “Vad säger Brené Brown om psykisk hälsa och välbefinnande?”. Svaret kan du hitta själv på internet, men jag kan avslöja att det inte handlar om pengar och storskalighet.
Så om vi satsar pengar på storskalighet och avvecklar familjära miljöer där människor känner kontakt och öppnar upp, kanske vi faktiskt förtjänar ett hårdnande samhällsklimat med våldsspiraler, självskadebeteenden och politikerförakt. Då är det förmodligen bättre att byta ut oss, innan vi råkar orsaka alltför stor skada på samhällsutvecklingen …