Jag får aldrig mer lägga upp min morgontidning på köksbordet och glida med blicken över rubriker och bilder. Jag får aldrig mer höra prasslet av nyheter, politik, sport och kultur eller lyss till mullret av en ilsken insändares vredesutbrott. Det kommer att förändra dagen. Det kommer att förändra livet. 

Men Corren har också förändrats under dessa år: storlek, omfång, innehåll, närhet. 

Jag minns när varje ort hade sin ”Idagspalt” – en fantastisk fin och generös gåva till läsarna. Dagens och veckans händelser fanns i en enda spalt. Troligtvis tappades en del annonsintäkter, men läsarna var viktigare. Annonser utan läsare fungerar dåligt.

Jag minns ”Dagens dikt”. En liten gåva till de läsare som hade tid att stanna en stund i tanken. Jag fick förmånen att vara med nästan varje vecka. Det var en start på mitt skrivande. Tack Corren. Numera skriver jag en stund varje dag.

Jag minns när ”Dagens dikt” byttes mot ”Dagens bild”. Det var då, när alla fick tillgång till en telefonkamera. Världen blev full av vackra och lättfångade bilder och dikten, som fordrar något mer tid och tanke, valdes bort. Det är kanske den där tingesten – mobiltelefonen – som vi i dag inte tycks kunna var utan, som bär skulden till min tomma tidningslåda.

Jag minns några intressanta krönikörer som inte bara tänkte i höger och vänster, utan lät oss ta del av egna kultur- och naturintressen. Det berikade framställningen och fick mig att läsa, lyssna och se sådant, som var nytt för mig.

Jag minns när Corren öppnade en egen ”marknad”. I början lite blygsamt där lokala skribenter kunde få sina alster visade och kanske sålda. Det kändes generöst och var ett fint fönster för oss, som har svårt att nå ut. Jag fick också vara med en stund, men valdes snart bort för mera marknadsmässiga författare. Nu är blygseln borta och helsidor med prylar av alla de slag, som vi tror oss behöva, möter oss dagligen. Det må vara förlåtet, om det är ett sätt att förbättra en dålig ekonomi, men det känns ändå som om en gräns är passerad.  

Det finns ett politiskt uttryck ”Hela landet skall leva”. Det låter onekligen lämpligt. Men allt börjar, som bekant, med ett steg, och då är uttrycket ”Hela kommunen skall leva” ett första. Där är goda kommunikationer av alla de slag av största vikt. Kanske måste vi därför lägga en del av ansvaret hos politikerna. Finns det någon vilja att hålla ihop från gräns till gräns eller skall allt hända centralt?

Jag hoppas ändå att Correns pappersupplaga kommer att finnas. Kanske blir den till och med nödvändig i en förändrad och farlig värld, som snabbt kan bli utan ”luftburna” vågor. 

Om denna åtråvärda utgåva och jag lever ett tag till, kommer jag förmodligen att då och då åka in till centrala delar och köpa en lördagscorre. Sen kommer jag att åka hem och breda ut den över köksbordet och bläddra fram familjesidan och leta bland dödsannonserna. Och finns vi inte med där, så går jag (som någon sagt före mig) och sätter på kaffet.  

Bernt på Alnäs

Svar från chefredaktören:

Jag förstår att det finns sorg, besvikelse och frustration i att förlora utdelningen av papperstidningen. Papperstidningen som produkt har ju tjänat vårt lokalsamhälle i ett par sekel nu och skapat bergfasta vanor hos sina läsare.

Idag är vi mitt uppe i en digitalisering av samhället där det mesta som en gång var på papper nu återfinns digitalt. Digitaliseringen slår hårt mot glesbygden och kan slå ännu hårdare om inte samhället stöttar med fiberutbyggnad. Om hela samhället digitaliseras så gäller det att alla medborgare har tillgång till en bra digital uppkoppling.

I stort sett inga nya Correnprenumeranter väljer papperstidningen. Det gör att pappersupplagan sjunker snabbare än någonsin. Det har blivit långt mellan brevlådorna i vissa distrikt och då har vi behövt förändra distributionen. Samtidigt har vi ett stort inflöde med nya digitala prenumeranter, senaste året har det antalet legat på 200–400 i veckan, och det är därför avgörande för vår fortsatta utveckling att vi gör vårt yttersta för att behålla dessa prenumeranter.

Dessa två ben, digitalt och papper, har olika behov och det gäller inte minst dess läsare. Och det är utan tvekan svårt att i alla delar tillfredsställa både de som har haft papperstidningen i 60 år och de som bara använder Corren.se.

Alla läsare, oavsett plattform, prioriterar lokala nyheter först när vi frågar dem vad de önskar av oss. Det är därför vi fokuserar på lokala nyhetshändelser, lokal granskning, lokala näringslivet, lokal sport, lokal kultur och nöje och lokal debatt.

Jag hoppas att den satsningen är ett av skälen till att antalet Correnläsare ökade med 33 procent förra året. Då hade vi i snitt 263 000 läsare i veckan av tidningen och sajten.

Du som läser detta och har ytterligare funderingar, eller vill tipsa om något, kan nå mig via mejl eller brev här: christer.kustvik@corren.se eller Christer Kustvik, Corren, 58189 Linköping.

Christer Kustvik, chefredaktör för Corren