Vi känner inte igen oss i debatten. Å ena sidan målas invandringen ut som ett enda stort problem, med stora kostnader och elände i form av kriminalitet. Den andra sidan ser invandringen som enbart positiv med stora möjligheter. Men varken Annie Lööf eller Jimmie Åkesson verkar ha bott i ett område där det bor många människor med utomnordisk bakgrund. Det gör däremot vi. Vi ser hur människor går utbildning som leder till jobb, hur de lyfter sig och med stolt uppsyn går till jobbet. Vi ser hur andra uppfostrar sina barn till att gå och lägga sig i tid för att orka gå till skolan. 

Men vi ser också en annan sida. De som sitter ute till sena sommarnatten med små barn och barn i skolåldern. De barnen är nog trötta när de går till skolan. Vi ser människor som hämtar cannabis i ett fönster och sedan sätter sig för att röka det på en uteplats. Vi ser dem som inte kom in i samhället. De som inte ens lär sig sortera sina sopor. Vi ser de som inte kommer hem med barnen i tid till skolstarten. Vi ser de som bara umgås med sina egna och aldrig lär sig svenska så den kan förstå eller prata med andra. 

Integration startar nog med vakna föräldrar som kan se sina barns bästa. Men det här ser nog aldrig varken Lööf eller Åkesson. För dem är det bara svart eller vitt. De har nog ingen egen erfarenhet.