Jag har själv använt mig av detta verktyg många gånger under mina över trettio år som lärare, även om jag inte känt till själva begreppet. Barn med någon typ av funktionsvariation kan ofta bli hjälpta av detta sätt att långsiktigt stärka deras självkontroll. På psykologen Hejlskov Evéns hemsida beskrivs att bemötandet utgår ifrån grundprinciperna att ”ingen gör fel med flit” och att det ”bygger på att mänskliga rättigheter ska respekteras oavsett beteende”. Detta är nobla utgångspunkter som utgår från det utagerande barnets perspektiv.
Tyvärr finns det problem med dessa grundprinciper (förutom det faktum att alla elever – faktiskt – inte alltid vill göra sitt bästa). Det största problemet är att Hejlskov Evén bortser från övriga aktörer i klassrummet. Läraren har till exempel ansvar för att bedriva undervisning och skapa ett fungerande inlärningsklimat – för alla!
Dock skulle vi inte alls behöva se denna tudelade debatt om det inte vore för ett större problem: trots att vi inom utbildningsväsendet vet vikten av att individualisera undervisningen för att möta olika behov fastnar vi tydligen ändå i tanken att det alltid finns ett angreppssätt, för alla, som är bäst i alla situationer. På 90-talet var problembaserat lärande det allena saliggörande, och det var viktigt att som lärare rätta in sig i ledet. Detta trots att vi alla vet att den bästa läraren har tillgång till en verktygslåda där vi väljer olika undervisningssätt baserat på ämne och mottagare. Om vi på samma sätt kunde se lågaffektivt bemötande som ett verktyg bland andra skulle vi slippa en dikotomiserad debatt som utgår ifrån att man antingen använder lågaffektivt bemötande eller inte. Nog är vi kapabla nog att hålla mer än en tanke i huvudet åt gången?