I dystra karantäntider har Svt tagit ett lovvärt initiativ. Att lätta upp ensamheten genom att visa gamla filmer ur sitt stora arkiv. Nu kan äldre sitta ensamma hemma och uppleva samma film som man i ungdomen såg i den fullsatta biosalongen.
Skådespelaryrket har naturligtvis utvecklats, men en viktig detalj upptäcker man. När Jarl Kulle eller Margaretha Krook säger man en replik så hör man. De artikulerar!
I nutida filmer och serier talas väldigt snabbt och ofta i avbrutna meningar, som mumlas fram. Om sedan talaren fotograferas bakifrån eller i dåligt ljus hjälper det inte att man med åren blivit duktig på att läsa på läppar. Jag förstår att avsikten är att få scenen mer realistisk – men vad har man vunnit när inte budskapet går fram?
Vår Tage Danielsson sjöng redan under förra århundradet om ofoget att "fläska på med musik". Men det gör man fortfarande. Ofta helt omotiverat, utan att vara stämningsskapande, bara störande. De viktiga slutreplikerna dränks ofta i uppjagande musik.
Till hjälp för dålig hörsel har man på fjärrkontrollen knappen Text. Om man trycker på den får man ofta bara varannan replik textad eller den lakoniska upplysningen No Teletext.
Så här upplever många årsrika tv-tittare sin verklighet. Dags för förändring?
Pensionerade öron