Vi springer och springer, maraton efter maraton, men vi kommer inte fram. Vi har ingen som hejar på oss längs vägen och ingen som hjälper oss framåt.
Vi har glömts bort i eufori över middagar, fester och annat skoj som härjar över detta land just nu. Aldrig har väl Sveriges invånare varit så egoistiska och tänkt det händer inte mig, jag är ung och frisk.
Hade alla (även ungdomar) tagit ansvar under vintern hade vi kanske inte hamnat i detta skenande smittläge som nu.
Då hade du kanske fått din student och du hade kanske fått gå på din fotbollsmatch.
Nu när ni inte får det kan ni väl heja på oss som springer och hjälpa oss att komma i mål?