Innehållet i artikeln grep mig djupt in i hjärtat. Det handlar om hungern i torkans spår i södra Afrika. Hungerns gissel sprider sig efter uteblivna skördar på grund av torkan.
I vårt land däremot har vi mat så att vi även tillåter oss att kasta utav den. Matsvinnet är ytterst beklämmande. När jag befinner mig utanför våra välfyllda livsmedelsaffärer och ser kunderna komma med sina fyllda kundvagnar får jag intrycket att många stadsboende verkar tro att maten alstras i livsmedelsaffären.
Att en del av maten produceras med möda av våra kunniga lantbrukare verkar man inte reflektera så mycket över. Det behöver man ju inte heller göra för en alltför stor del av maten importeras från utlandet. Den transporteras hit med flygplan, båtar och lastbilar som förorenar den redan hårt belastade miljön. Att den importerade maten så väl behövs för att lindra svälten på annat håll verkar man från ledande håll inte bry sig så mycket om.
Min tanke är att importen av mat borde minska betydligt. Istället borde jordägare och lantbrukare stimuleras till att bruka och utnyttja all odlingsbar mark i vårt land. Om så blev fallet skulle vi inte bara sluta att ta livsmedel från fattigare länder utan vi skulle samtidigt bli mer självförsörjande med mat i eventuella orostider. Vi skulle dessutom kunna minska arbetslösheten genom att fler blev sysselsatta med lantbruksarbete och matproduktion.
Jag vädjar nu till beslutsfattare på alla nivåer att helt förbjuda bebyggande av åkermark. Jag anser att vi, med tanke på att både vårt lands och världens befolkning ständigt ökar, inte har råd att bygga bort och för all framtid förstöra en enda hektar odlingsbar åkermark. Jag vädjar också om en förändrad lagstiftning som gör att all åkermark blir klassad som riksintresse.
Sigvard Henriksson