Barnomsorgen fungerar i mångt och mycket som förvaring – samtidigt som personalen går på knäna.
Skolan lyckas inte lösa sina ordningsproblem och vägrar ta emot hjälp från seniorer som erbjuder sig att exempelvis vara rastvakt. När man dessutom har ett avståndsbaserat system för skolval blir effekten ofta godtycklig. Klasskompisar skiljs åt mot sin vilja och det fria skolvalet blir en chimär, särskilt för de som bor utanför stadskärnan.
För äldre är det lika illa. Färdtjänsten upphandlades av regionen från ett bolag som saknade såväl chaufförer som vissa typer av fordon. Till detta kommer ett bokningssystem som fungerar dåligt även efter att ha varit i drift snart ett år. Hemtjänsten upphandlades av kommunen från ett bolag som inte hade vare sig erfarenhet eller personal.
Bor man inte i centrum är man i många fall bortkopplad från mycket av kommunens service. Östgötatrafiken drar in busslinjer och hållplatser. Regleringen av biltrafiken i centrala staden gör att det är svårt för många att ta sig in och hitta parkering.
Om man då väljer att flytta in till centrala staden så hamnar man omedelbart i höga hyror i nybyggda hus (som står på tidigare grönytor). Här är hyrorna garanterat höga – inte minst för att kommunens bostadsbolag Stångåstaden varje år ska skeppa mer än ett hundra miljoner till ägarbolaget Stadshus AB.
När så kommunens höga tjänstemän går ut och hävdar att vi måste ”omfamna förändring” så undrar man "vilken förändring"? En miljardsatsning för att klyva staden med nya järnvägsspår – som dessutom kopplar bort oss från Västervik och Kalmar? Eller en ny satsning för att ersätta fullgod jordbruksmark med logistikcenter? Hur många Linköpingsbor vill omfamna detta?
Nu kan säkert många tycka att detta var ett förfärligt gnällande. Och det kanske det är. Men sammantaget har kommunens politik de senaste åren ganska konsekvent missgynnat de svagare grupperna och det i landets femte största kommun som gör överskott varje år. Och då finns det väl anledning att gnälla?