Historien börjar på 1940-talet då FN föddes och inledde arbetet för en bättre värld. Bildandet av FN var en av många pusselbitar i strävandena efter andra världskriget för att skapa en stabil världsordning efter århundraden av krig, epidemier och ekonomiska och sociala utmaningar.
FN-stadgan undertecknades av de 50 staterna i San Francisco den 26 juni 1945. Den 24 oktober, som varje år uppmärksammas som FN-dagen, hade en majoritet av undertecknarna samt de permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet ratificerat stadgan vilket innebar att den kunde träda i kraft.
Jag ser väldigt stora utmaningar för det internationella samarbetet och för den globala rättsordning som FN är tänkt att garantera. Rysslands anfallskrig mot Ukraina bryter mot grundprinciperna för det internationella umgänget och medför dessutom svåra globala ekonomiska påfrestningar i en redan ansträngd värld. FN åsidosätts i fredsförhandlingar på bred front och FN:s fredsbevarande operationer tvingas lämna länder som Mali och Kongo – inte för att uppdraget slutförts utan av politiska skäl.
Samtidigt växer misstron mot det globala finansiella systemet när ett stort antal länder faller ner i ett skuldberoende som gör att balansräkningen inte går ihop och utrymmet för investeringar i hälsa och utbildning faller tillbaka. Klimatkrisen galopperar vidare om vi inte snarast ställer om kursen. De flesta inser att allt detta kräver en nystart, ett starkt internationellt samarbete och större engagemang i FN.
Koreakriget gör sig påmint än i våra dagar genom återkommande motsättningar i den demilitariserade zonen mellan Nord- och Sydkorea och, under senare år, kärnvapenskrammel som hörs igen.
Precis som i dag fanns flyktingfrågan högt upp på FN:s dagordning under 1950-talet. FN:s flyktingkommissariat tilldelades 1954 Nobels fredspris med motiveringen att solidaritet med andra människor är ett fundament för varaktig fred även om gränser skiljer oss åt.
FN har fantastiska resurser och vet ofta var det kommer att hända något, oavsett om det rör katastrofer, svält eller konflikter.
Ibland känner jag att FN är som figuren ET, ett stort huvud och smala armar. Att FN är superintelligent och har kapacitet att tänka och veta vad som händer, men inte musklerna att få länderna att förstå och att skjuta in en konflikt strålkastarljuset.
Min grundtanke av ett idealt FN blir ett världssamfund som hittat tillbaka till sin grundtanke, det vill säga, demokratin har segrat globalt, generalförsamlingen består av folkvalda regeringar och vetorätten är avskaffad.