I Widar Anderssons tidigare krönika har han kortfattat beskrivit Gunnar Hanssons bok om en av förgrundspersonerna inom socialdemokratiska partiet, Ernst Wigforss. För den som är politiskt intresserad så rekommenderar jag Wigforss egna skrivna Minnen i 3 delar. För att få en inblick i den intellektuella och politiska kapacitet som Wigforss besatt så finns en recension från annan legendar, Herbert Tingsten. Han har beskrivit dessa memoarer som en av de mest betydande böcker som utkommit i Sverige. Personligen skulle jag vilja instämma att detta gäller även för svenska memoarer fram till 2018. Wigforss verkade som politiker tidigt 1900-tal till sin avgång som finansminister 1949.
Från 1932 till 1949 fanns många viktiga beslut från ett då växande socialdemokratiskt parti där Wigforss hade en nyckelroll. Några exempel. Uppgörelser med dåvarande bondeförbundet både i sak och som koalitionspartner i regering. Hanteringen av krav från ett segerrusigt Tyskland om trupptransporter genom Sverige. Stå emot ett högljutt stöd för ett ingripande på Finlands sida i kriget med Sovjet. Både militär och många bland högerns anhängare verkade aktivt för ett svenskt ingripande. Och inte minst som finansminister där han skapar den grund för allas välfärd som idag börjar ifrågasättas från framför allt konservativa politiker.
Numera kanske det är som Widar Andersson skriver i en senare krönika att socialdemokraterna numera riktar in sig på, jag citerar Widar ” reglerad invandring, mer assimilationsinriktad integration, satsningar på rättsstaten/försvaret och på ordning och reda och kunskap i skolan, utfasning av tiggeriet, förstärkt sjukvård och högre lägsta pensioner stå i fokus för kommande regeringsbildningar”. Jag tror att en vänstersocialdemokrat som Wigforss skulle fundera i sin grav om inte hans gamla parti gått vilse. Kanske hans hopp finns i Widars sista områden, det vill säga sjukvård och pensioner.