Jag ropade bravo vid ett par tillfällen för att visa min uppskattning, sen dirigenten slagit av musiken. Jag brukar göra det då.
Men det skulle jag inte ha gjort den här gången. För som jag skulle lämna min plats efter konsertens slut, dök en man och en kvinna upp, arga och hotfulla, och sa, att jag skulle sluta med det där ropandet: "Din jäkla egoist, du förstör ju stämningen för oss allihopa. Vi har nu blivit ombedda att säga åt dig, att vara tyst i fortsättningen".
Kvinnan i fråga tog tag i mina armar och höll mig kvar, och intill stod mannen, ännu aggressivare, och hindrade mig att gå. "Vi ska tala ut om det här", sa de. "Du ska inte tro, att du kommer undan".
Ett vänligt par som satt bredvid kom till min undsättning, och höll dom tillbaka, så att jag kunde skynda iväg. Vad som sen hände vet jag inte.
Nog hade jag trott att konsertpublik var bildade och toleranta människor. Vi ondgör oss över läktarvåldet på våra idrottsanläggningar. Har det också kommit till vårt konserthus, att man där kan bli både hotad och ofredad? Det var en obehaglig upplevelse som jag trodde inte hörde hemma här. Vad är det för samhälle vi fått? Och vad är det som rör sig i folkdjupet? Är allt då bara fernissa?
Med rätta undrar jag hur konserthusledningen ställer sig till detta? Ska inte besökare kunna känna sig trygga och ha rätt att uttrycka sin uppskattning av musiken som framförs där. Måste det till vakter i fortsättningen för att hålla ordning på folks ilska? Kulturen tycks inte kunna det.
Jag föredrar att vara anonym tills vidare. Man vet ju aldrig. Under resan hem kände jag mig illa till mods och fick känning av min gamla kärlkramp.
FH