Ett annat viktigt krav är att människor ska kunna och våga engagera sig politiskt, så att det finns alternativ att rösta på. Att angripa politiker med hot, våld eller genom att förstöra deras egendom är alltså att allvarligt angripa demokratin på två sätt. Dels genom att med våld försöka hindra någon att föra fram en åsikt som man inte delar och dels genom att försöka hindra någon med åsikter man inte delar från att verka politiskt. Att hota eller angripa politiskt aktiva är alltså ett mycket allvarligt angrepp på demokratin.
Efter att Linköpingspolitikern Muharrem Demirok och hans familj hotades och angreps för ett uttalande som han gjort på Twitter uttalade sig ett antal lokalpolitiker från olika partier i Corren (6/8). Alla utom en insåg naturligtvis att oavsett vad man tyckte om det Demirok skrivit så är det självklart att helhjärtat fördöma angreppen som skett mot honom och hans familj.
SD-politikern Chris Dahlvist inledde visserligen med att lindrigt kritisera angreppen, men övergick sedan till att lägga skulden på Demirok och argumentera för varför han fick skylla sig själv.
Han vet naturligtvis om att hot och hat mot politiska motståndare frodas bland SD:s anhängare. Ledningen och de aktiva försöker att inte alltför tydligt uppmuntra angreppen. Ibland, som när någon råkar filma när partiledaren med fler hyllar mordet på Olof Palme med en glad sång, blir det ändå väldigt tydligt.
SD är inte ett demokratiskt parti utan ett parti som vill utnyttja demokratin i odemokratiska syften. Och de försöker balansera mellan att kritisera angreppen tillräckligt mycket för att kunna låtsas vara demokratiska och tillräckligt lite för att inte stöta bort de anhängare som hetsar till eller utövar hot och våld.
Ett parti med en partiledare som hyllar politikermord, som vägrar att odelat ta avstånd från diktaturer och företrädare som inte står upp för demokratins grundläggande förutsättningar har helt enkelt inte plats i en demokrati.