När jag började jobba på 80-talet gjorde jag egna val.
I dag har jag ständigt samvetskval.
Jag måste faktiskt orka,
mer än bara näsor torka.
Att inte alla barn ska bli sitt bästa jag,
är för mig ett mycket hårt slag.
Jag försöker om och om igen att säga stopp,
men måste återigen tvingas ge opp.
Jag känner att orken börjar ge vika,
och då måste jag tyvärr barnen svika.
Att inte få vikarier ger en tröttare pedagog,
att det skulle gynna oss är bara båg.